Lystet och lustfullt med färska lik i pajerna
Mord på löpande band i Kungliga Operans Sweeney Todd
Uppdaterad 2023-01-30 | Publicerad 2023-01-29
Återkommen från straffkolonin söker Sweeney Todd hämnd för vad domare Turpin en gång utsatt Todds fru för, och som dessutom tvångsadopterat deras dotter Lucy. Som barberare vet Todd hur man använder en rakkniv. Han slår ihop sig med pajbakerskan Mrs. Lovett. Hon har sinne för affärer. Näste man till rakning: råvara för pajerna. Mord och vinst på löpande band.
Det finns två vägar att gå för Stephen Sondheims skräckmusikal Sweeney Todd. Antingen den traditionella musikalvägen med påkostad scenografi, kostym och sceniska effekter, eller också ta fasta på verkets sociala kritik, visa upp fattigkvarteren i ett viktorianskt London utan ögonfägnad.
På Kungliga Operan väljer man det första, men vill ändå inte avstå från det senare, i varje fall enligt regissör Michael Cavanagh i programbladet. Bakom den imponerande tecknade ridån fylld av ansikten (förmildrade varianter av James Ensors dödskalleliknande porträtt) reser sig en rad koncentriska cirklar, tunnlar som försvinner in i fonden. Scenograf Magdalena Åberg säger i samma programblad att hon vill se det som våldets spiral. Symboler på scen är svåra. Jag ser hellre Londons avloppskulvertar, en faktisk underjord.
Den sociala kritiken ligger i hur makten tvingar fram ett våld som gifter sig med marknadsliberalismen, men det finns också en dramatisk ironi, en distans mellan scen och salong med bakgrund i 1800-talets Grand Guignol och vad som kallades a penny dreadful, en litterär skräckgenre med gotiska förtecken. Sweeney Todd kommer ursprungligen från just en penny dreadful, skriven i mitten av 1800-talet. Själva historien kan faktiskt spåras tillbaka till en dagbok av svensken Per Lindeström från mitten av 1600-talet. Sweeney Todd dyker upp lite här och var, inte minst på teaterscenen, fram till Sondheims variant 1979.
På Kungliga Operan har man av allt att döma roligt. Scenografi och kostym (Lena Lindgren) är storslagna, ett skräckkabinett vars lyster överglänser mord och blod. Främst bland många likar är Karolina Blixts Fru Lovett med bett i rösten och en behärskad, exakt gestik. Linus Börjessons Anthony Hope gör ett fint avtryck, liksom Vivianne Holmberg som dottern Johanna. Ola Eliassons Todd slipar kniven med illa dolt raseri, men kunde sceniskt vara lite mer lekfull.
Allt gott, men varför Kungliga Operan ska spela musikal förblir något av en gåta. Inte för att Sondheim saknar kvaliteter, utan mot bakgrund av alla de operor som aldrig spelas på operan. Här borde en annan rakkniv gälla, den vars kniv skär bort allt överflödigt: Ockhams.
