Spelet om den franska kommunen 1871
Tribunalen leker revolution på blodigt allvar
Publicerad 2022-05-09
Det är spännande när nya teaterformer prövas. I Tribunalens Leve Communen! har det hederliga gamla rollspelet ambitiöst och välgjort översatts till fysisk akt. Spelets tema passar teaterns vänsterprofil: Pariskommunens formering och fall under några euforiska och till sist mycket blodiga månader år 1871.
Besvikna på krigsförlust, klassklyftor och regeringens fegspel reste sig Paris proletariat och inrättade en jämlik Pariskommun. Visionen imploderade snabbt i intern tvångskultur samt invasion från regeringsstyrkorna. Under efterspelet snabbarkebuserades minst 15000 revolutionärer.
Jag som trodde rollspelandet dött ut med internet får tänka om. Mattias Redbo, som är hjärnan bakom föreställningen, har hämtat sitt upplägg från ett nyskapat spel av Catherine Ramen: Red Carnations on a Black Grave. Oklart om alla historiska och fiktiva rollfigurer är från henne, men troligtvis. Bara en bråkdel aktualiseras per kväll: varje föreställning blir olik den andra.
Reglerna förklaras och rollernas stora pappdockor fördelas på de fyra skådespelarna. Många förblir hängande/hängda i taket. Den mångkantiga slumptärningen känns igen från det klassiska spelkittet, men här får publiken kasta den i jätteformat över golvet. Publiken får också välja de stora kort med händelser och dekret som blir scenernas ramar. Klokt att på detta sätt hålla åskådarna vakna.
Denna kväll möter vi konstnären Gustave Courbet, studenten Nguyen från dåvarande franska Saigon, den prostituerade Amanda Mercier, hennes 12-årige son Camille och några till. Trevande berättar skådespelarna fram scener från Communen, vars tilltagande kaos förstärks av Vera Westbergs muller-dissonanta liveljud. Möten improviseras och karaktärer växer fram: Malin Mases Arvidssons självförträffliga förförare Courbet och Jan Ärfströms barnsligt heroiske Camille blir särskilt pregnanta.
En tyst regel tycks vara att spelet ska riktas mot publiken – en distanseringsteknik som ibland charmfullt brister när dramatiken tar över. Vi kan jämföra med den gamle marxisten Brechts episka teater. Han ville genom sina Verfremdungs-knep flytta fokus från psykologisk inlevelse till genomskådande av maktens strukturer. Här är det trots regelverket det lilla livet vi ser träda fram. Rollspelsformen illustrerar effektivt våldsmaskineriet: stelt i ramarna och köttigt inuti.
Det som mest livar upp historielektionen är improvisationsteaterns typiska spänningsmoment: hur ska skådespelarna klara detta? Svaren hinner bli många under 3 timmar. Imponerande och originellt!
