Gummisulornas gnissel överröstar tramporgeln

Selma Lagerlöf som sagotant på Strindbergs Intima Teater

Publicerad 2023-03-19

Kent Olofsson vid pianot och Anna Azcárate i titelrollen på Strindbergs Intima teaters ”Fru Sorg”.

När Selma Lagerlöfs böcker ska upp på scenen, och det ska de ju titt som tätt, drabbas teatermakare lätt av ett tvångsmässigt, biografiskt blinkande.

I Fru Sorg på Strindbergs intima teater är det så än en gång dags för klichébilden av sagotanten Selma Lagerlöf att göra entré. I hennes ikoniska hårknut och klänningssnitt framför skådespelaren Anna Azcárate En herrgårdssägen som texttrogen monolog med stor inlevelse och närvaro. Med sitt fina register av röster och dialekter växlar hon friktionsfritt mellan romanens figurer, om än ibland onödigt hastigt.

Tempot är nu ett mindre problem än att förhandsinformationen ingett falska förhoppningar om att Nina Jeppssons iscensättning på något vis skulle ta ett grepp om kortromanen från 1899 med fokus på den mystiska figuren fru Sorg. För på den lilla vridscenen vid Norra Bantorget trampar Azcárate runt kronologiskt i Lagerlöfs prosa i en hel timme innan denna uppsättnings titelfigur dyker upp. Därtill gnisslar gummisulorna på hennes kängor hemskt anakronistiskt mot den i övrigt så genomtänkta ljuddesignen.

Men huvudpersoner i denna berättarteater är alltså fortfarande den fiolspelande och sedermera psykiskt insjuknande studenten Gunnar Hede som blir gårdfarihandlare för att rädda familjens herrgård, samt den unga Ingrid som han räddar från att begravas levande. Hon som i sin tur sedan räddar honom med sin kärlekes kraft.

Inga kritiska kommentarer om osunt medberoende här, utan vi hålls kvar i Selmas sagotid, med god hjälp av ljudeffekter som pyser och smäller samt rök och ljusdesign med trolska spegelreflektioner. Men själva fru Sorg får alltså inte mycket mer luft under fladdermusvingarna än övriga romanpersoner och alla chanser till fantasifullt dubbelspel mellan författargestalten och gumman med glimmande huggtänder och smak för olycka missas.

Den musikaliska inramningen blir behållningen för en som har högre krav på scenkonst än att se en levande ljudbok hon redan läst. Kompositören Kent Olofsson är med på scen, klädd i horn och skinn likt Getabocken. Men han spelar alltså inte Gunnar Hede, som ju får detta öknamn, och inte ens fiol, utan tramporgel. Nina Jeppsson medverkar också själv. I Emil-mössa och änglavingar kompar hon på speldosa och sjunger om själamörker och fantasier. Av oklar anledning på engelska, vilket ytterligare får scenkonceptet att hänga som en alltför lös teaterkostym på detta svenska romanstoff.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.