Det välformulerade muttrandets mästare
Ingvar Hirdwall (1934–2023) övertygade med små gester och minimal mimik
Publicerad 2023-04-08
Ingvar Hirdwalls repliker kunde liknas vid ett slags läckage, som om rollfigurens tankar egentligen inte var ämnade att höras av andra. Det var ett artikulerat mumlande, som i Harold Pinters ”Hemkomsten” på Stockholms stadsteater där Hirdwalls Max låter sina giftigheter koka inombords för att sedan pysa ur honom och sylvasst träffa målet, lite som en prickskytt ingen såg förrän de kände skottet.
Lika gärna kunde orden ramla ur honom, vilket de gjorde i Becketts ”I väntan på Godot” på samma scen där han som den lille pojken låter händerna hänga lealösa med rösten nere i skorna. Hirdwall var inte de stora gesternas skådespelare, utan gjorde sina roller med minsta möjliga uttryck, men med ett välslipat, finkalibrerat uttryck som drog uppmärksamheten till sig som få.
Hirdwall var framför allt förknippad med Stockholms stadsteater, men arbetade även på Dramaten och Göteborgs stadsteater. I Göteborg fick han uppmärksamhet i Kent Anderssons ”Flotten”, ”Hemmet” och ”Sandlådan” i slutet av 1960-talet där skådespelarna fick klara sig utan rekvisita. Några stolar, en röd boll och sedan skådespeleri. Teaterrecensenten Tord Bæckström konstaterade att Hirdwall förde en ”underförstådd, subtil dialog” med publiken. ”Oemotståndlig” löd omdömet om Hirdwall redan då.
Jag minns honom främst från pjäserna på Stockholms stadsteater, förutom de redan nämnda Pinters ”Födelsedagskalaset” och Becketts ”Slutspel” (alla i regi av Tommy Berggren). I Becketts monodrama ”Krapps sista band”, där Krapp lyssnar på sitt yngre jag från en bandspelare, kunde Hirdwall med små gester och mimik låta publiken höra tankarna hos den äldre Krapp som irriterat bedömande lyssnade på sitt yngre jag.
Hirdwall gjorde ett stort antal teaterroller, men än fler film- och tv-roller. I produktioner med litterära förlagor som Selma Lagerlöfs ”Kejsarn av Portugallien”, Lars Molins ”Tre kärlekar” eller flera av Strindbergs dramer skapade han minnesvärda avtryck. Bredast känd är förmodligen Hirdwall som den hemmasittande grannen i otaliga Beck-filmer. Även där muttrar han, om än ibland nästan muntert.
Det välformulerade muttrandet hördes på scen för sista gången i Lorcas ”Fröken Rosita” på Stockholms stadsteater 2016, där han i scenbildens växthus hasar omkring och även låter publiken höra hans tystnader mellan mumlandet, en tystnad som nu förblir.
Frågan är om detta inte är en skådespelarkonst som med dagens mikrofonförstärkningar och bristande artikulationsutbildning är en konst på utdöende. I så fall var Hirdwall en av dess främsta utrotningshotade skådespelare. Ingvar Hirdwall blev 88 år.
