Sammansatt och samtida ”Måsen”

En Tjechov med högsta precision

Publicerad 2021-09-21

Klara Hodell Risberg och Alexander Jubell i Anton Tjechovs ”Måsen” på Malmö stadsteater.

Röken bolmar och hårdrocken överröstar Nina som reciterar Konstantins poesi hängande uppsnörd i luften. Alexander Jubells Konstantin brinner häftigt som konstnärlig rebell och han tar med intensiv låga och svarta lockar kommandot på scen från första början.

Snart ska han i besvikelse mula en skjuten mås i ansiktet på Nina, innan han otåligt jagar vidare. Han älskar sin självupptagna mamma, den firade skådespelerskan Arkadina, men hans uppvisning i avantgardism förmådde bara göra henne arg och irriterad. Frågan om han älskar Nina blir mer hängande i luften.


Slut på solot i alla fall och allt blir som vanligt hos Tjechov, förtätat av allas närvaro i rummet där samtligas besvikelser och olyckliga kärlek efterhand vävs samman. Medan känslan av evigt nu breder ut sig på det mest underhållande sätt på Intiman sitter skådespelarna på rad i välvalda då-är-nu 70-talskostymer (Karin Betz), eller hänger kring det uppdukade långbordet.

Den loja stämningen av tidsfördriv som blixtsnabbt växlar över i hysteriskt uppjagade känsloutbrott har i Eva Dahlmans regi en alldeles egen fysisk energi i relation till texten. Skådespelarna levererar i ensemblespelet en precision i varje enskild scen som gör att föreställningen framstår som både märkvärdig och samtida.


Konstantin brukar utgöra tragiskt fokus i Måsen, den oförstådde och oälskade unge författaren som går under av ointresset från en väletablerad och självtillräcklig föräldrageneration. I Malmö träder flickvännen Nina fram. Hon som aldrig förstod vad Konstantin var ute efter med sina ord och som beundrar den äldre och mer framgångsrike Trigorin, Arkadinas partner, han som hellre sitter vid sjön och metar än solar sig i berömmelse i stan.

Trigorin låg med Nina ett tag, två år senare är deras lille son död och Nina gjorde aldrig succé på teatern. Klara Hodell Risberg gör en helt enastående sammansatt tolkning. En gång så oförstörd, nu liksom sönderfrätt av grov ångest, pressad, osammanhängande och så den omöjliga kärleken. Det enda hon vill är att fortsätta som skådespelerska.


Den unga Nina blir i föreställningen en svåruthärdlig spegling av den fullfjädrade Arkadina som även hon bara vill fortsätta arbeta. Karin Lithman är suverän i sin kameleontiska narcissism, hjular frejdigt i bikini utan att det drar pondus från rollen. Hennes benhårda maktkvinna vet att ta hand om sig och tänker fortsätta så. Sonen Konstantins Jesus-likt teatrala hängning i slutscenen ändrar inte ett smack på det. Mås som mås. Alla har för övrigt fullt upp med att spela lotto.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.