Far i Farsta
Publicerad 2016-03-23
Modernisering av Selma Lagerlöfs klassiker bär ända fram
När kärlek och vanmakt bär någon, som har så lite men ändå allt att förlora, över vansinnets rand, och sociala gränser och hierarkier upplöses till en tunn dimslöja – så skulle jag nog sammanfatta Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien.
Det lagerlöfska mythöljda varmländska landskapet har i Josefin Ankarbergs uppsättning på Moment nu bytts ut mot Farsta och torparen Jan i Skrolycka heter numera Janne på Sunneplan och är knegare i gul arbetarjacka.
Denna iscensättning är genomsyrad av intertextualitet, både i förhållande till originaltexten, vars pocketversion medlemmar ur ensemblen med jämna mellanrum plockar fram och läser ur, och till populärkultur, närgeografi och, inte minst, diskurser om sexhandel.
Det hela börjar när Janne sitter på BB och våndas över sin olycka när han plötsligt, vid sitt första möte med den nyfödda dottern, blir så överväldigad av en oförutsedd kärlek att han och flickan sedermera kommer att bli oskiljaktiga.
Göran Thorell som den inledningsvis buttre Janne spelar fram en enormt rörande gestaltning av den blide fadern, som med stela höfter dansar till Spice girls, och som med en tillbakahållen värdighet senare blir upphöjd till kejsare. Anki Larsson, som den hemtjänstarbetande hustrun Kattrina, blir även hon ett ömsint porträtt av den värdiga och stolta arbetarkvinnan, som visserligen överskuggas av relationen mellan far och dotter, men som ändå tålmodigt finns där med sitt sunda förnuft.
Och så dottern Klara Gulla förstås. I originaltexten skildras hon i en serie episoder från barndomen som kulminerar till en nyckelscen där hon bär en röd klänning, som kunnat vara katalysatorn till hennes framtida olycka när hon senare far till Stockholm för att ta arbete.
Här blir klänningen utbytt mot ett par högklackade skor, de typiska horskorna, som hon trär på sig.
Klara Gulla blir i Jenny Antonis gestaltning som en Laura Palmer – som en sol med mörka fläckar som männen lystet betraktar med spända käkar. I ett par scener får vi ta del av hennes London där hon i samtal med Amy Winehouse gör upp med vår samtida idéhistoria kring prostitution, bland annat genom Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan.
En modernisering av en klassiker löper alltid risken att inte kunna bära ända fram, men denna bearbetning riskerar inte att kantra. Oftast rappt tempo, mycket humor, men i slutändan ändå väldigt rörande.
