Kungen är lite trött
Publicerad 2016-01-24
Claes Wahlin ser en väl loj ”Kung Lear” i Uppsala
Det ligger en stor krokodil på scengolvet. En telefon, fläktar och några lastpallar med pengar är i jämförelse med det loja rovdjuret inte särskilt förvånande i en uppsättning av Kung Lear. Loj är också Lear, liksom de flesta i Linus Tunströms avskedsuppsättning på Uppsala stadsteater. I moderna kläder vankar ensemblen omkring. Ur högtalarna ljuder Leonard Cohen i tid och otid, ett slags manlighetens melankoli.
Shakespeares tragedi rymmer mycket, samtidigt som ordet ”ingenting” förekommer fler gånger än i någon annan av hans tragedier. Den förkristna tid som Shakespeare förlade handlingen till, ungefär 800 år före Kristus, var ett sätt att se vad som händer med makten och moralen utan en kristen värdeskala. För oss i dag är det svårt, i princip omöjligt att föreställa sig hur en raserad kungamakt skulle påverka tillvaron. För elisabetanerna var det en fruktad realitet.
1605, året innan Kung Lear skrevs, hotade krutkonspirationen – the Gunpowder Plot – det engelska samhället. Om den hade lyckats, så hade hela parlamentet och kungahuset dött. Katoliker låg bakom. Samtidigt strävade kung James I att ena England med Skottland och Wales. Lear delar sitt rike i tre, med katastrofala konsekvenser.
Pjäsen har en rad ojämna symmetrier. Det är lätt att blanda ihop Edgar och Edmund, och vem av systrarna Goneril och Regan är det som dödar den andra och sedan tar gift? Edmund, den onde, har som slutreplik ”Och ändå var Edmund älskad”. Lear är auktoritär och snarstucken, men väcker sympati efter allt han utsätts för. Att översätta detta till att alla är både onda och goda, är inte helt fel. Emelie Wallberg spelar både Edmund och Cordelia, tragedins båda motpoler, och gör idén om gott och ont i var och en konkret. Att låta makten i dag översättas till pengar är heller inte fel.
Men så var det krokodilen, besten som lojt hasar runt och plötsligt hugger. Ungefär som Goneril, Regan eller Edmund. Spelet är också avsiktligt kraftlöst, ett slags cocktailtempo med alldeles för mycket luft mellan replikerna. Morden är brutala, men på något sätt håglöst utförda. Moralupplösningen är total, så mycket står klart. Tragedin tycks ha inträffat långt innan Lear delar upp sina pengahögar. Vad vi ser är efterskalvet, vilket är vackert som tanke, men rätt tröttsamt som teater.
Lear själv, Marie Göranzon, deklamerar som vore hon på Dramaten. Elak så det förslår innan exilen, men aldrig ynklig eller ömkansvärd. Resten av ensemblen lyckas bäst i huggen, Göran Engmans Albany eller Elisabeth Wernesjös Regan. Jag såg genrepet, kanske piggnade ensemblen till på gårdagens premiär.
