Faderskärlekens seger över makthungern
I Wagners Valkyrian tar kvinnorna kommandot
Publicerad 2021-11-22
Det är kvinnorna som bestämmer i den andra delen i Wagners Nibelungens ring, Valkyrian, som nu återuppstår för, enligt rykten, sista gången. Först hemma i Hundings kök, där Sieglinde ger sin otäcke man sömnmedel så att hon kan fly med sin nyfunne bror Siegmund. Därefter är vi hemma i Wotans herrum, möblerat med ett biljardbord och nordisk, mytologisk konst på väggarna. Hans fru Fricka tvingar honom att låta Hunding döda Siegmund, och när Wotan sedan ser till att Brünnhilde utför hans vilja, då sätter hon sig emot honom, visserligen förgäves, men ändå.
I sista akten, kanske den mest spelade av alla Wagners verk, är vi i Valhall, dit valkyriorna släpat de slagna krigarna. Och även här, när Brünnhilde ska straffas för sin olydnad, lyckan hon beveka sin far Wotan att åtminstone en hjälte ska väcka henne ur den eldomgivna törnrosasömnen. Kärleken sipprar tidigt in i Wotans sinne.
I Bente Lykke Møllers eleganta, symmetriska scenografi har regissör Staffan Valdemar Holm förlagt denna saga om ringen i Wagners samtid, lite som ett museum där den gamla myten spelas upp för en borgerlig publik. Det slut Wotan vill få till, där Siegfried i de följande delarna – två operor och tio timmar till – utses till att, även det förgäves, utföra hans maktambitioner börjar alltså redan i Valkyrian att gå om intet.
En av styrkorna i uppsättningen är hur dessa privata relationer redan från början omintetgör de politiska ambitionerna. Strävan efter makt perforeras av kärleken. Kvar blir till slut människorna, Valhall störtar, ringen återgår till Rhenfloden och de förtjusta rhendöttrarna.
Men även om människorna segrar så sjunger de som gudar. Cornelia Beskows klara, starka sopran i rollen som Sieglinde, Ingela Brimbergs auktoritativa dramatiska sopran som Brünnhilde eller Katarina Dalaymans sceniskt och vokalt självklara Fricka hör till njutningen. Joachim Bäckströms hjältetenor (Siegmund) har den rätta styrkan, men kan vara aningen oskärp i kanterna. Greer Grimsleys Wotan har god styrka och täthet, men är lite anonym i rösten, vilket inte gäller Lennart Forséns väl exekverade Hunding.
Den nye chefdirigenten Alan Gilbert, vars erfarenheter främst kommer från det symfoniska hållet, leder ett välljudande hovkapell, men även om här finns en känslighet för partituret återstår att tydliggöra de långa linjerna hos Wagner. Det finns gott hopp om att de strax infinner sig. Och nog vore det både synd och skam om inte hela Nibelungens ring uppfördes innan den nya konstnärlige ledaren Michael Cavanagh tar ett slutligt beslut. Sångarna finns ju.
