Teater som trollar och förtrollar

Ingenting är vad det synes vara

Barbro Westling

helskärm

Rundeln med sågspån, den mjukt glödande belysningen, röken, trumvirveln, cirkusdirektörens höjda spö, förvandlingens ögonblick som är inne. Men ingenting händer. Hatten är tom. De stora cirkusarnas tid är förbi.

Den internationellt mycket spelade tyske samtidsdramatikern Roland Schimmelpfennig har skrivit specifikt för Malmöensemblen och urpremiären på Halva månen är inte bara en statusfjäder i hatten för Malmö stadsteater. Det är en märkvärdig text, en öppen form, samtidigt rikt poetisk, och för att vara Schimmelpfennig, förvånande intim. Därtill är det en mycket suggestiv och vacker föreställning, i Schimmelpfennigs regi, som lever högt på berättandets häpnadsväckande samklang.

Den unga Olga blir förälskad i frukthandlaren, kinesen som inte är kines, och börjar jobba i hans butik. Handlaren spinner poesi kring affärens många frukter, men Olga blir ändå också förälskad i den yngre Libanesen, som inte heller är libanes men jobbar på byggmarknaden.

Vinden blåser uppe över kanten på förortens höghus. Det är enkelt och oredigt på samma gång. Kring samtidigheten och alltings två sidor roterar den osannolika kärlekshistorien där det blir extra snurr på magin när Cirkus Narva anländer. Med ens tycks alla slags förvandlingar, åtminstone för ett ögonblick på scen, vara möjliga. Människor och djur byter plats, nationaliteter byter nationalitet, människorna i höghusen bryter sina lidandes isoleringar, frukthandlaren och libanesen byter kropp, en skräckupplevelse i parallella världar, inte utan komik.

Utan forcering, med gott om pauser för tystnad och att hämta andan, prövar cirkusen sin omkullkastande kraft och lämnar efter sig spår till andra drömmar. Radions brus med nyheter från hela världen åstadkoms av skådespelarnas röster, rymdklangerna kommer från de förstärkta gitarrerna på scen, den teatrala skepnaden levererar cirkustrumpetens råa stötar, en lugn puls kring koncentration och förvillanden i den starkt visuella atmosfären signerad scenograf Erlend Birkeland och ljusdesigner Ellen Ruge.

Det hela är ett trolleri i sig och ensemblens nyanskänsliga och särdeles kollektiva gestaltning gör det omöjligt att inte älska Halva månen. Tonen är lågmäld, skådespeleriet av högsta kvalitet medan återberättandets samtida och omtagande scen växer till ett enda djärvt och magiskt nu.