Idioternas taltid tvingar oss att läsa på
”Sanningen inför rätta” i Örebro är ett guldkorn till teater
Uppdaterad 2025-03-11 10.57 | Publicerad 2025-03-09
”Sanningen inför rätta” på Örebro Teater
Att levandehålla minnet av Förintelsen kan inte förhindra nånting, det är jag övertygad om. Det kan möjligen bromsa in nåt, men varje samhälle och generation begår sina egna vidrigheter. Däremot tror jag, om historien berättas någorlunda ärligt, att Förintelsen kan påminna oss om att vi själva inte är diametralt olika dem vi tror är våra fiender och motsatser.
Det är nu inte riktigt så Förintelsen brukar behandlas, det är snarare de repetitiva banaliseringarna som är förhärskande, men i flodvågen av förintelsehistoria kan man ändå finna ett och annat guldkorn.
Just nu glimrar det på Örebro teater, där man spelar ”Sanningen inför rätta” av Andreas Boonstra, som också står för regin. Boonstra har fördjupat sig i rättegången mellan den amerikanske historikern Deborah Lipstadt och den brittiske amatörhistorikern David Irving.
1998 stämde Irving Lipstadt och hennes förlag Penguin Press för förtal – han ville inte kallas för förintelseförnekare, historieförfalskare och antisemit. Eftersom det var brittisk juridik som skulle prövas kunde Lipstadt inte åberopa den amerikanska konstitutionens första tillägg om freedom of speech. Hon var tvungen att bevisa att hon har rätt i sina anklagelser om att David Irving är en lögnare.
Det var med andra ord inte bara Lipstadt och förlaget som stod åtalade, utan indirekt Förintelsens alla offer. Så blev rättegången en fråga huruvida Förintelsen kunde bevisas eller inte.
Lipstadts försvar byggde på diverse expertvittnen, som fick kniva sig igenom en rad kunskapsteoretiska frågor: Vad vet vi? Hur skapas kunskap, hur förs den vidare och vem ska vi tro på? Det är deras utsagor som är pjäsens råmaterial.
För problemet, som D.D. Guttenplan skriver i den knivskarpa analysen av hela spektaklet, ”Förintelsen inför rätta” (Guttenplan har själv fått en liten roll i pjäsen) är att allt som påstås om Förintelsen inte är sant. Man gjorde inte tvål av judarna. De flesta judar gasades inte ihjäl, de mördades på andra sätt. Det fanns en gaskammare i Dachau, som aldrig användes. Det fanns inga gaskammare i Bergen-Belsen. Det gjorde det däremot i Auschwitz, som hann sluka 1,1 miljoner judar och andra grupper därtill.
Ett annat problem, är att få människor kan så mycket om andra världskriget som David Irving. Det är inte okunskap som driver honom, utan politik. Slugt nog arbetar han med negativ bevisföring. Under rättegången sköt han in sig på att det inte finns några bevis (det gör det visst) för att krematorium 2 i Auschwitz ska ha haft hål i taket.
Med en god portion humor lotsar ensemblens fem utmärkta skådespelare publiken genom detta pedagogiska raffel. Trots att alla i publiken, det kan jag ta gift på, vet att Förintelsen har ägt rum, sitter man ändå på helspänn.
Skådespelarna växlar lekfullt roller, i en öppen dramaturgi, de går in och ut i scenerna, vänder sig till publiken, plötsligt dyker Boonstra själv upp på en skärm – det är ett kul och välbalanserat grepp.
I pausen tar jag del av den övriga publikens sorl. Man pratar om det man sett, delar med sig av det man själv kan, frågar varandra högt och vill veta mer. Jag önskar jag kunde säga att teater alltid har den inverkan på de betalande.
Yttrandefrihet är en rättighet med kommunicerande kärl
”Sanningen inför rätta” är inte bara konstnärligt bra, det är lyckat på allra bästa sätt. Min enda invändning är att den riktiga rättegången visserligen kom att handla om Förintelsen, men åtalet rörde yttrandefriheten. Om Deborah Lipstadt hade förlorat, skulle alla kritiker av allsköns förintelseförnekare skrämmas till tystnad. Det hade varit en katastrof. Men yttrandefrihet är en rättighet med kommunicerande kärl. Att pjäsen mynnar ut i en veklagan över att folk får ljuga hur som helst och säga vad de vill på nätet, skjuter helt över målet.
Deborah Lipstadt – som själv försvarade Irvings yttrandefrihet men menade att han fick finna sig i kritik – friades med emfas.
Rättegången har en epilog. 2006 dömdes David Irving, då 68 år, av österrikisk domstol till 3 års fängelse för att han 17 år tidigare hade förnekat Förintelsen. Han erkände detta brott, men sa att han ändrat uppfattning. Är det rimligt att man fängslas för sina åsikters skull, vilka de än må vara?
Sedan 1 juli 2024 är det straffbart även i Sverige att förneka Förintelsen, det vill säga att öppet vädra att man är dåligt påläst och/eller har en politisk agenda. Den lagstiftningen tillkom helt utan debatt. Är det verkligen sunt att staten i en demokrati ska bestämma vad i historien som ska klassas som sant?
Apropå vad staten kan göra: I Polen är det förbjudet att påminna om landets egen antisemitiska historia. Man har till exempel försökt lagföra historiker som lägger dokument i dagen som visar att polacker frivilligt lämnade ut judar åt de nazistiska ockupanterna.
Där skulle förmodligen den amerikanske förintelseforskaren Dan Stones stenhårda bok ”Förintelsen – en oavslutad historia” inte kunna komma ut. Tack och lov har Daidalos sett till att den sen några dagar tillbaka finns att läsa på svenska och det rekommenderar jag alla att göra. I alla fall alla som vågar se att Förintelsen visserligen var ett nazityskt projekt men möjligt tack vare kollaboratörer runt om i Europa – medlöpare som kan ha drag av oss.
Att begränsa nåns yttrandefrihet är inte bara principiellt fel, det är också livsfarligt. Det är idioternas taltid, särskilt de som är så intelligenta och kunniga som David Irving, som tvingar oss andra att ständigt läsa på, skärpa argumenten och konstnärligt bearbeta historien. Gud bevare mig för en svensk David Irving, men att stoppa hans gelikar gör oss både slöa i roten och slappa i tungan – just det som Örebro teater varnar oss för.
