Förlossningsdepression som underhållning

Olga Ravns roman blir galghumoristisk teater

helskärm

Olga Ravns prisade Mitt arbete följer medelklasskvinnan Annas förlossningsdepression och hur den förvärras av en omogen partner och en mästrande samtid. I händerna på regissör Liv Helm blir berättelsen ett intensivt drama som späs ut av vältajmad komik, och förtätas av köttig scenografi signerad Freya Sif Hestnes.

Skådisarna Nina Haber och Anna Lundström slabbar med vätskor, steker lök och drar i bröstpumpar samtidigt som de skiftar roller och repliker i högt tempo. De har ett jämlikt och tajt samspel och spritter av spelglädje. Imponerande, inte minst med tanke på att de har en bitvis tung textmassa och växlande form att jobba med. Direkt dialog rinner över i monologer om Anna i tredje person och ett ironiskt samförstånd med publiken etableras snabbt.

Man jobbar i en naturalistisk tradition som har förekommit på Folkteatern i Göteborg sedan decennier. Alltså trycks en naturnära moderkaka glatt ut mitt på scen, liksom en julgran när traditionskonflikter uppstår med svärmor och till sist ett jättelikt kors när Jesus och Johannes kritiseras som förlossningsexperter. Det är späckat och roligt med en galghumoristisk underton. Det visuella är extremt konkret och används samtidigt för att ge berättelsen nya lager.

Den här uppsättningen handlar snarare om svår psykisk ohälsa med moderliga förtecken än om hur patriarkala reflexer påverkar tvåsamheten och gör nyblivna mammor utmattade. Den dimensionen förblir en antydan, om än en underhållande sådan. Många lär känna igen den tillrättalagda stämningen på den obligatoriska föräldrautbildningen, den bisarra känslan av att bli hanterad som boskap på förlossningen och så småningom den ojämlika tillvaron som späd- och småbarnsföräldrar.

Publiken får begränsade glimtar av konflikten mellan föräldraparet Anna och Axel, vilket leder till frågor i min bok. Det hade varit intressant med mer ljus på relationsvinkeln som komplement till det starka fokus som läggs på Annas psykosnära föreställningar om sig själv och barnet.

Hur mycket av krisen föds i hennes huvud och hur mycket påverkar den bristande jämlikheten i parrelationen? Vad innebär en kvinnofientlig vård som ignorerar förlossningsskador i sammanhanget? Och vad gör skeva förväntningar i allmänhet kring vem som ska ha huvudansvaret för små barn? Sådant bidrar inte alltid till att pusha kvinnor över gränsen till nervsammanbrott, men det är sannerligen riskfaktorer.