En snyggare Ohlsson

Bekräftelsebehov från en kille som inte vågar prata med andra

helskärm

Det här med att skriva om sig själv och kalla det en roman - varför gör folk så? Jo, för att det är så man gör när man skriver romaner: berättar om sig själv. Sedan kan pastor Gregorius eller Johnny Ramone låna ut sin röst och sitt liv. Om allt sedan blir Dvärgen ­eller Barabbas till formen har man lyckats. ­Anledningen till att författaren vill berätta om sig själv är att han inte vågar prata med ­andra människor då självförtroende saknas. Och abnormt bekräftelsebehov finnes. Klokt då att förmedla all svaghet i berättelser att bekvämt stå bredvid: ”Kolla på den där killen jag skriver om, vilka ­stora svagheter han har.”

Sålunda kommer man ­undan skuld och skam och får förhoppningsvis beröm för det skrivna. Men står också ensam och osedd kvar bredvid sin boktrave.

Det är Bengt Ohlssons vänligt, vemodiga tes. Följakt­ligen gör inte Bengt Ohlsson monologen Jag, Bengt Ohlsson själv. Utan väljer någon snyggare. Reuben Sallmander. Han är dessutom en skådespelar­utbildad kille som kan fram­föra Bengt Ohlssons ord utan att staka sig, tänker han slugt.

Det där blir mycket roligt.

Med Bengt-Reuben som inte vågar fråga Sallmander om han är jude. Eller om det är ­arbetsamt att vara sådär vacker. Ibland får han lufthålspermissioner för utbrott över den pratige, nojige författaren som tagit över hans kropp. Men det är inte rättvist, det är ingen pratig, nojig text, det är en anspråkslös reflektion över en medelålders man, som är mycket rädd för döden och glömskan. Också en som känner på den oerhörda tanken att även medelmåttans kaffe kan vara gott och att några personer kan älska även den litegrann.

Vill man så är det med kyl­slagen ironi också som Knausgårds väldiga älskade jagepos behandlas.

Och det var ju en strålande idé som regissör Ohlsson fick, det här med en snyggare Ohlsson. För Reuben Sallmander får en hel liten publik att samfällt falla rakt ner i ro­skindad förälskelse, därför att han leker Ohlsson så lätt, flörtigt, koncentrerat och på så djävulskt gott humör.