Inget sista datum för gammal opera

Det hördes ett musikaliskt skimmer under Gustavs dagar

Uppdaterad 2022-06-07 | Publicerad 2022-06-05

Från ”Birger Jarl och Mechtild”, en operakomedi inititerad av Gustaf III på Musikaliska.

Gustav III hade bättre koll på den europeiska scenkonsten än vad dagens operachefer har. 1774 var det dags för bröllop mellan hertig Carl, närmast i tronföljden eftersom kungen var barnlös, och den holsteinska prinsessan Hedvig Elisabet Charlotta. Fest och gamman krävdes och efter franskt mönster skulle ett skådespel uppföras. Gustav sökte efter en förlaga, och fann Voltaires Prinsessan av Navarra, som hade musik av Jean-Baptiste Rameau.

Voltaires komedibalett (genren som Molière skapat) utspelades under 1300-talet och hade framförts på Versailles vid ett furstligt bröllop. Gustav skissade, gjorde en scenindelning och gav verssmideriet i uppdrag till Gustaf Fredrik Gyllenborg, en allvarsman som skulle garantera en hög, passande stil. Momenten av fars och komedi från Voltaire ströks.

Resultatet blev Birger Jarl och Mechtild, med enligt genren inlagda divertissement med dans och musik. Divertissementen överläts till Gudmund Jöran Adlerbeth, musiken till Francesco Uttini.

Pjäsen är i den höga stilen enligt tidens norm (något som säkert underlättade för Carl Israel Hallman att skriva sin framgångsrika parodi, Skeppar Rolf), och har vissa likheter med Gustav III:s Gustav Adolph och Ebba Brahe; den tilltänkta bruden har vissa svårigheter att se att den Birger Jarl som tog livet av Mechtilds make Abel, är densamme som den Riddersman som räddade henne under striden.

På Musikaliska har man nu satt upp det längsta divertissementet i spelet, Aeglé, en spegelbild av talpjäsen bland gudar och prästinnor. Några talrepliker inleder och ger en aning, men tyvärr bara en aning, om hur sådana här komedibaletter tog sig ut när det låg ett skimmer över Gustavs dagar. Orfeus Barock har god svikt under Mark Tatlows ledning, Thomas Volle och Helena Schuback i titelrollerna är utmärkta, så även Minna Nyberg som Venus.

Uttinis musik har en rad goda förtjänster, framför allt i de senare partierna. Men skillnaden mot kontinenten märks trots allt när vi mitt i allt hör den dansanta musiken från Rameaus Les Fêtes d’Hébé. Det inslaget hade kungen bestämt. Säga vad man vill, men god smak hade han.

Stockholm Early Music festival hade dessutom två andra storstilade programpunkter på lördagen. Den 24-årige countertenoren Niccoloó Balducci visade en klarhet och styrka i rösten som kommer göra honom till ett stort namn. Den schweiziska ensemblen Les Passions de l’Áme spelade sonater och partitor av Franz Biber med en lekfullhet och skicklighet som få. Må dessa och mycket annat återkomma när Musikaliska till hösten äntligen ska bli en nationell scen för tidig musik. Alls inte för sent.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.