Strindberg som konsumentdåre

Ett drömspel om moderna köpdrömmar

Av: Barbro Westling

Publicerad:
Uppdaterad:
Evamaria Björk och Nils Dernevik i ”Ett drömspel” på Helsingborgs stadsteater.
Foto: Robin Jansson
Evamaria Björk och Nils Dernevik i ”Ett drömspel” på Helsingborgs stadsteater.

I Strindbergs Ett drömspel är Diktaren det stora undantaget. När Indras dotter stigit ned till jorden för att kolla hur människorna har det möts hon av kvalm och elände. Bara Diktaren är den som förmår drömma och dikta.

I lager av vitt med fluff och brodyr och med sockar på fötterna gör skådespelarna Evamaria Björk och Nils Dernevik entré på Helsingborgs stadsteaters lilla scen. Hon med Magrittes ikoniska hopvuxna pipa och snok mitt i ansiktet, han med Dalís förlängda bak, uppstöttad av klyka på hjul. Surrealistiskt utrustade lyssnar de inåt, efter drömmarna. Nä, inget där. Det är tomt.


Utanför dem är det desto mer som tränger sig på. Allt finns i allt, huller om buller, högt och lågt. Allt får sägas ut i denna föreställning. Entusiasmen över varan som äntligen införskaffats är maximal. Björk hoppar jämfota av lycka och smeker förpackningen med sänkhåven som hon bara vill fortsätta njuta av. Den håven, just den håven! Hur lycksalig hon än är som konsument, blir hon snart sugen på racercykeln – just den.

Strindbergs fria form är också regissören Erik Holmströms och av livets upprepningar, väntan och besvikelse gör han här-och-nu revy i konsumismens tid. Igenkännbara vardagsscener växlar över i existentiellt famlande över veckodagar. Björk och Dernevik tajmar varandra och fäktar hejdlöst i nästan oavbrutet rolig skådespelarteater. Inget trams diskrimineras, bara Strindbergs exklusiva högstämdhet. Fixar städer fåniga slogans för att sälja, klart de ska med. Också detta tränger in i oss, liksom telefonens automatiska talsvars-mardröm.

Evelina Johanssons fabulösa och kontrastrika scenbilder vandrar likt drömsyner över scenen, dragna av scenarbetare. När modern i en förtrolig scen med sonen ser tillbaka på det hon velat göra i livet, i en typisk Holmström-lång uppräkning, visar det sig bara vara en sak hon verkligen gjort: utnyttjat sina privilegier som mellanchef.

Erik Holmströms nytolkning av Strindberg är politiskt skarp men tanken försvinner kanske i en föreställning som är så makalöst underhållande.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.