Bland sjungande älvor och hantverkare

Brittens ”En midsommarnattsdröm” på Malmö Opera

Lennart Bromander

helskärm

Vi har sedan länge vant oss vi att på operascenen ideligen mötas av olika slag av projektioner och digitaltekniska effekter. Så långt tillbaka i tiden som 1981 fanns inte de möjligheterna, och just från det året är märkligt nog den uppsättning av Benjamin Brittens opera En midsommarnattsdröm, som i lördags hade premiär inför en restriktionsfritt fylld salong på Malmö opera.

Den 2017 avlidne legendaren Peter Halls berömda uppsättning från Glyndebourne har levt sitt eget liv i hela fyrtio år, innan den nu når Malmö, och under de senaste tjugo åren har den satts upp under överinseende av Lynne Hockney. Detta är visserligen ett sätt göra operakonsten museal, som man kan ha invändningar mot, men det är en riktigt bra föreställning, och inte minst detta med avsaknaden av digitala tricks känns riktigt befriande.

Shakespeares nattliga skog, där allt kan hända, är här bokstavligen levande. Träd och buskar är gröna och bladrika men gestaltas av riktiga människor, som får grenverken att röra sig med musikaliskt mjuka rörelser. Det skapar mer liv, suggestion och magi än all denna imponerande men ack så kyliga moderna teknik.

John Burys levande skogsscenografi kompletteras av Liz Burys charmfulla dräkter litet i brittisk sagostil. De mer framfusiga av älvorna sjungs av synnerligen drivna gossar från Trinity Boys Choir, och främst av dem den fenomenale lille Frederick Balcombe som Puck.

Britten är en sällsynt mångsidig tonsättare, men han är knappast känd för sin humor. I En midsommarnattsdröm flödar den dock och då främst ur orkesterdiket på ett helt underbart vis, en oftast subtil och sparsmakad humor. Hantverkarscenerna är litet mer handgripligt dråpliga men musiken är hela tiden ytterst spirituell och finessfylld. Den tyske dirigenten Wolfgang Wengenroth och Malmö operaorkester lyfter fram all denna finess i partituret, och på scenen ageras smidigt i samma anda. Helgjutet är ordet.

Christopher Ainslie, Oberon, har en vacker men liten countertenor och övertrumfas ofta av Elisabet Einarsdottirs Tytania. I den förvirrade kvartetten unga älskande finns det skäl att särskilt lyfta fram kanadensiske Nathan Haller (Lysander) för hans påfallande vackra tenor. Av hantverkarna sticker som sig bör Bottom, Zachary Altman, ut, och han sekunderas fint inte minst av Conny Thimander (Francis Flute) med hans speciella komiska begåvning.