Folkoperan bjuder på barnkalas med Mozart
Sockerstinna tioåringar bland flamingos och glitter
Publicerad 2022-03-10
Ulrike Schwab heter en ung, tysk regissör som Folkoperan har anlitat för Mozarts Così fan tutte. Med sig har hon scenografen och kostymören Rebekka Dornhege Reyes som på scenen har låtit bygga en träkonstruktion som liknar skelettet till ett cirkustält. I detta har de trängt in en träbåt, en rutschbana, en flamingo, några gungor samt mängder med glitter och fluffiga tygstycken i regnbågens alla färger.
I detta lekland för nästan vuxna iscensätter Don Alfonso (Joa Helgesson) med bistånd av Despina (Micaela Sjöstedt) en svensexa/möhippa för de båda förälskade paren Fiordiligi och Guglielmo (Sanna Gibbs och Richard Hamrin) respektive Dorabella och Ferrando (Ann-Kristin Jones och Wiktor Sundqvist). Kärleken och troheten ska prövas genom vadslagning. Man nojsar och dricker, sjunger snapsvisor och spökar ut sig som på vilket barnkalas som helst.
Män växer på träd, den ena lika god som den andra, menar Dorabella. Och roligt ska man ha, sjunger Don Alfonso. Eller rättare, båda pratar lika mycket som de sjunger. I denna rejält omstuvade version är inte bara texten kompletterad med diverse utläggningar om kärlek, sex och flersamhet. Vi får också en mix av recitativ och talad dialog, musiken har arrangerats om och instrumenteringen är, ja, experimenterande är en vänlig beskrivning.
Mozarts Così fan tutte var ingen succé på sin tid. Librettot ansågs långt in på 1900-talet omoraliskt och först de senaste decennierna har verket fått den uppmärksamhet det förtjänar. På Folkoperan minns jag en elegant uppsättning av Stefan Herheim för exakt 20 är sedan. Denna gång är resultatet något annat.
Solisterna må duga, främst Sanna Gibbs, men musikaliskt är det grovt och emellanåt rent klumpigt. Den lätta elegans och luftiga klangbild, för att inte tala om det intelligenta samspel mellan orkester och solister som präglar Così fan tutte, är här helt frånvarande. Det var länge sedan jag hörde en sådan brötig Mozart.
Försöket att – vad ska jag kalla det? tillgängliggöra? – operan blir kontraproduktiv: banala monologer om kärlek och tvåsamhet i stället för Mozarts och hans librettist da Pontes intelligenta psykologi; en scenisk röra som ackompanjeras av allt buller som sångarna åstadkommer med rekvisitan i stället för musikalisk finess. Det är som att tvingas se ett gäng sockerstinna tioåringar på barnkalas. Tack, men nej tack.
