En annan sorts kärlek

Publicerad 2016-09-11

Amelie Björck ser en glöd mellan scen och publik

Sven Wollter och Evabritt Strandberg som Romeo och Julia.

Skådespelare får sällan guldklocka för trogen tjänst, oftare får de ordna ­firandet själva om det ska bli något. Nu är det Sven Wollters, 82, tur att annonsera sitt slutgiltiga avsteg från tiljan, och tillsammans med sin något yngre skådespelarkollega och forna sambo Evabritt Strandberg har han valt ­Romeo och Julia som tema för avskedsturnén.

De två skådespelarna slår sig småpustande ner på en bänk, manus i knä förklätt till rekvisita. Till höger sitter Ensemble Mare Balticum och trakterar blockflöjt, luta, violiner, basun och ­dulcian - soundet är renässans, men med inslag av urtida naturljud från rasslande snäckor och trummande horn. Det är rakt igenom vackert och lyhört, men med den tilltagande tragiken snarare alltmer sövande än dramatiskt.

Någonstans handlar det om kärlek. Shakespeares drama ligger förstås i botten. Fragment ur hans kärleks­saga, i Göran O Erikssons vardagliga översättning, ömsom läses, rekapituleras eller reciteras till musiken. Men det är ändå inte främst kärlekspassionen mellan Romeo och Julia som bär föreställningen.

Samspelet mellan Wollter och Strandberg blir egentligen aldrig särskilt drabbande, de tittar mer på publiken än på varandra. Strandberg har med sin glimt och rökiga röst en särskild kontakt med musikerna, men tvåsamheten med Wollter vacklar av osäkerhet över hur det hela ska gå. Uppsättningen övertygar inte helt om att ”kärlek är lika underbart och sensationellt när du är 87 som när du är 17”, som programbladet säger.

Att den ändå bär och brinner beror på en annan sorts kärlek, nämligen den mellan publik och skådespelare. Det som firas är mångåriga relationer, där publiken i varje rörelse hos skådespelarkropparna ser allt de gjort för oss genom åren.

Dessutom får det plats så ovanligt mycket själ i Wollters stora torso. Hans hjärta till vänster är vår arbetshäst och hans göteborgska röst har en djupbred resonans som gör den lika oförglömlig som Ernst-Hugo Järegårds ­eller Erland Josephsons.

Den sistnämnde gjorde även han en Romeo och Julia-version sent i livet tillsammans med Lena Nyman som hade utvecklat idén med Kristina Lugn på Brunnsgatan Fyra. Den föreställningen, 2005, minns jag för den fladdrande ljuslåga som förenade textens, skådespelarkonstens och just dessa två skådespelares passioner.

Här känns helheten som sagt mindre helgjuten. Men i sitt flackan­de modus blir den likväl ­rörande, som ett lite spänt farväl: Godnatt Romeo, min vän. Nu tusenfalt godnatt!

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.