Nigerianskt epos faller platt på Dramaten
Andar, eländen och korruption kräver en annan sorts teater
Publicerad 2022-04-30
I Ben Okris roman Den omättliga vägen från 1991 möter vi andebarnet Azaro, en pojke som i stället för livet i andevärlden väljer att leva på jorden. Han vill se så mycket, lära känna sina föräldrar och jordelivet i alla dess nyanser. Det är genom Azaros ögon livet i ett ghetto i Nigeria på 1960-talet som hans jordiska familjs hårda, men ihärdigt kämpande liv skildras.
Hus brinner ner, regn orsakar översvämningar, pengarna räcker inte, råttor invaderar skjulet där familjen bor, grannarna bråkar, Azaro far super och slåss (även sin son och fru). Dessutom är det val i landet. De rikas parti lovar, hotar och misshandlar de som inte röster på dem. Madame Koto, byns barägare, låter sig korrumperas, men får snart dåligt samvete. Samtidigt drar andarna i Azuro, de dyker upp då och då, och försöker locka honom tillbaka. Hans förvirring tilltar, men han håller fast vid jordelivet.
Dessa 500 tättskrivna sidor har den brittisk-nigerianske dramatikern Oladipo Agboluaje dramatiserat till en strax under tre timmar lång föreställning som nu har haft urpremiär på Dramatens stora scen i regi av Josette Bushell-Mingo. Produktionen är ett samarbete mellan nationalscenen och The National Black Theatre of Sweden och föreställningen har skjutits upp några gånger. Dessutom har den krävt inte mindre än tre dramaturger, något närmast unikt på svenska scener.
Resultatet är också därefter. Dramatiseringen har velat få med för mycket. Scener som i romanen kanske behöver 20 sidor, blir här lika många repliker. Översättningen kunde ha putsats ytterligare. Även om detta är berättarteater, där spelet skiftar mellan att anden Ade (Joel Valois) berättar vad som hänt och spelscener, så är tempot för högt. Scenerna hinner aldrig etableras innan det raskt är dags för nästa scen. Jag saknar också en andning i pjäsen, allt händer med samma, lite stressade tilltal, gärna riktat mot salongen.
Och även om romanen lider av att personerna förblir desamma genom allt elände, lyckas Okri skapa en tät, sinnlig atmosfär i vilken personerna mejslas fram. På Dramaten blir de alltför endimensionella, deras elände påstås snarare än framställs. Ensemblen gör vad de kan under dessa förutsättningar, Christopher Lehmans Azaro, som är röst åt den docka han bär, är på rätt väg, likaså Kayo Shekonis Mamman och kanske några till. Och inte kan allt detta räddas av scenograf Lotta Nilssons liggande träd i scentaket, projektionerna av afrikanska miljöer på scenens rundhorisont eller Kalere Paytons färgstarka kostymer. Hade ytterligare tre dramaturger kunnat få denna historia att nå ut över scenkanten, eller är det helt enkelt för många kockar inblandade?
