Tjechovs "Måsen” står här på de ungas sida
John Donnellys version betonar generationsskillnaderna
Uppdaterad 2021-10-25 | Publicerad 2021-10-23
”Lite handling, hundra kilo kärlek” – så beskrev Anton Tjechov Måsen i ett brev till sin förläggare 1895. Kärlekstyngden i pjäsen är som ett antal dominobrickor som rasar: Jevgenij älskar Masja som älskar Konstantin som älskar Nina som älskar Boris som älskar Irina som älskar sig själv. Och ”lite handling”, det var vad John Donnelly som ung uppfattade Måsen vid en läsning av pjäsen. Men sedan blev det kroppar och rörelser på en scen och han var fast.
Den version av Donnelly som spelas på Dramaten – den brittiska teatern adapterar alltid de utländska klassikerna – skulle en gång i tiden ha beskrivits som ett plagiat av Tjechov. Den följer originalpjäsen, men har i repliker och språk lagt mer tyngd på generationsskillnaderna, framför allt de ungas frustration; Konstantins och Ninas.
Dramatens stora scen visar ett antal frånvända rumsmoduler. Vi ser den nakna träkonstruktionen och skymtar inredda rum där bakom. Konstantin förbereder sin revolutionerande pjäs, den som ska bryta med alla konventioner och handla om framtiden. Med en laptop justerar han det sista i väntan på en försenad Nina, hon bevakas av sin far. Så börjar hans pjäs, här en dystopisk framtidsskildring med Nina utklädd som en boll av vita fjädrar upphissad bland trädgrenar. En havererad mås?
Pjäsen avbryts som bekant av Konstantins mor, den självupptagna skådespelerskan Irina Arkadina (Elin Klinga), varvid Konstantin beter sig som den tonåring han är och rusar ut. Han blir strax efteråt inte gladare av Ninas intresse för Irinas älskare/författare Boris (Alexander Salzberger). Konstantins första självmordsförsök misslyckas.
Spelet är utlevande, inte bara Konstantins högljudda trots i Rasmus Luthander energifyllda gestaltning. Klingas Irina dominerar sin omgivning med ett leende, medan Agnes Rases ungflicksiver växlar föremål för sin kärlek som har hon nyss blivit medveten om det motsatta könet. Marall Nasiris Masja är lika förtvivlad som bestämd i att kväsa kärleken; hennes val att gifta sig med sin trånande skollärare Semjon (Hampus Hallberg) gör honom liksom fumligt olycklig.
Vi har Magnus Roosmanns återhållsamma läkare Jevgenij – kanske pjäsens enda figur som har förlikat sig med livet – och hans motsats, Irinas bror Peter, som i Magnus Ehrners skepnad utan uppehåll beklagar sig över sitt liv som tycks sakna precis allt.
Medan tiden går och de vuxna pratar, klagar, roar sig och förbereder återresan till Moskva efter sommarvistet vrids vartefter rumsmodulerna runt så att inredningen syns. Elegant går parallellt tiden tillbaka: öppningens laptop ersätts av fotogenlampor, de moderna kläderna ersätts av äldre snitt på kostymerna och i sista akten har rumsmodulerna bildat ett hus vars fjärde vägg mot salongen sluts. Alla utom Nina och Konstantin är instängda i Tjechovs oföränderliga värld.
Nina och Konstantin blir kvar utanför i mörkret. De saknar inte likheter med vare sig Romeo och Julia, eller Hamlet och Ofelia; förtvivlade, olyckliga och utan framtid ger sig Nina av mot en oviss, förmodligen miserabel framtid. Vad Tjechov kallade en komedi slutar som en tragedi. Konstantins andra självmordsförsök lyckas.
