Klassiker utan klass

Strindberg behövde pengar för ”Hemsöborna”, det gör Stadsteatern också

Uppdaterad 2017-03-21 | Publicerad 2017-03-20

Claes Malmberg och Ann Petrén  i ”Hemsöborna” på Stockholms stadsteater.

Mottagandet av Strindbergs Hemsöborna var inte gott. En recensent klagade över att den ”magra och här skäligen ointressanta handlingen förmår icke, betydligt uttänjd som den är, hålla åskådarens intresse i någon nämnvärd spänning”. Premiären gick av stapeln i slutet av maj 1889. Den lades ner efter en dryg vecka.

Det handlade inte om romanen Hemsöborna, utan om Strindbergs egen dramatisering av den. Frågan är om det inte hade varit av större intresse att i dag se denna ”folkkomedi” på scen. Där finns nämligen något som man inte har tagit tillvara på Stadsteatern, personernas falskhet, hur alla lurar alla.

Romanens Carlsson är ju en trickster, han vill ha pengar, han vill bli ägare, om han så måste gifta sig med, som det hette, den konserverade änkan Madam Flod. Carlsson är en man i ropet i det slutande 1800-talet. Klassresan blir möjlig för allt fler. Strindberg vet att skildra dess konflikter, även om de inte är vad som har gjort romanen till en klassiker. Det är skärgårdsskildringen, alla kataloger över flora och fauna, natur och hushåll bland Hemsös bönder. Så svenskt så att man börjar tugga grankåda.

Hemsö på Stadsteaterns stora scen är byggd av wellpapp. De beige modulerna kan bli allt från isflak över möbler till dragspel och ackompanjeras ibland av långa störar som statisterna förvandlar till vågor eller trädklungor.
I fonden ett blått hav eller abstrakt grönska. Öppningsscenen visar regissör Stefan Metz ambition. Anna Wallander (Lotten) öppnar romanen och ur högtalarna kommer den berömda öppningen om Carlssons ankomst som ett yrväder och höganäskruset. Hon slår igen boken. Tystnad. Och öppnar för några ord till ur högtalarna. Metz vill lösgöra orden från boksidan, ge dem kropp och liv.

Scenerna är korta, som är man rädd för att ett kvardröjande skulle avslöja bristerna. Enstaka koreograferade avsnitt hjälper föga. Ensemblen gör vad de kan av ett tunt material. Bäst klarar sig Ann Petrén som Madam Flod, en kvinna som är både stark och skör. Claes Malmbergs Carlsson är mest Claes Malmberg, lite charmigt bufflig, men utan romanens list. Gerard Hoberstorfers druckne präst blir en karikatyr, om än minnesvärd. Inget ont om övriga, tvärtom så är det väl ett slags heroism av ensemblen att hålla tempo och lust uppe under kvällen.

Det var av allt att döma Strindbergs eget initiativ att dramatisera sin roman. Han behövde pengar. Det behöver väl Stadsteatern också.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.