Det är kvinnan som hoppar från altanen

”Vox humana” är en uppvisning i skådespelarkonst av Endre – men tiden har sprungit ifrån texten

Publicerad 2023-04-17

Lena Endre i Jean Cocteaus monodrama ”Vox humana” på Dramaten.

Jean Cocteaus pjäs från 1930, La voix humaine, eller Vox humana som den latinska varianten heter på Dramaten, var resultatet av Cocteaus experimenterande med den mänskliga rösten. En kvinna och en telefon är allt som finns på scenen. Hon talar med sin älskare som efter deras femåriga affär ska gifta sig med en annan dagen efter.

Cocteau ville i dadaismens efterföljd undersöka känslornas grammatik, hur sorg, förtvivlan, trygghet eller kärlek uttrycks, ett projekt som kan ses mot bakgrund av en ökad materialisering, där radio, film, telefonen och en rad andra maskiner hotade att ersätta det unikt mänskliga.

Pjäsen gav ekon: Poulencs opera med samma namn, Menottis opera ”Telefoneneller filmer som Almodóvars film ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” är alla skyldiga Cocteau sina idéer.

I ”Vox humana” gäller det att förhandla med kvinnosynen


Vox humana” skrevs också för att låta en skådespelerska visa upp hela sitt register, i stället för att hon underordnar sig en regissörs idéer om texten och bli ett av flera verktyg. Men tiden kan ställa till det. Thomas Ostermeier är en regissör som ofta hittar exakt dramatiskt uttryck för en text. Jag minns hans tidiga uppsättningar av Ibsen eller Sarah Kane, expressiva iscensättningar som placerade dramerna i en absolut nutid.

I ”Vox humana” gäller det att förhandla med kvinnosynen. I samtalet är Kvinnan både beroende och undergiven; hon är det andra könet. Ostermeier dramatiserar tiden genom att lägga till en dimension i form av en filmatisering av pjäsen. Dolda kameror visar på en skärm Kvinnans ansikte och gester från en rad olika vinklar. Vid ett tillfälle bryts inspelningen, scenrummet blottas och regissören Thomas (Thomas Hanzon) kommer in och försöker tala Lena (Lena Endre) tillrätta kring textens kvinnosyn.

Borta, eller tillagt, är också eventuella materiella orsaker till Kvinnans desperata fasthållande vid mannen. Hon har lämnat lägenheten i exklusiva Lärkstaden och tagit in på ett hotell av bättre klass med altan och vida utsikt. Det handlar bara om känslor.

 

Uppvisning av skådespelarkonst är till slut vad det handlar om. Endres ansikte är redan innan hon öppnar munnen märkt av sorg, händerna som inte vet vad de ska göra av sig, den hotande ensamheten och hur den omgivande verkligheten tycks glida henne ur händerna. Endre kan låta oss se hur tankarna far kring utan att ord behövs, subtila tonfall kan blotta stämningar som orden förgäves försöker dölja. Kvinnans gångna fem år kondenseras till ett liv kring kärlek, och med Hanzons inbrytning vill Ostermeier försöka balansera lidandet mellan könen. Men det är kvinnan som hoppar.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.