Krälande skepnader och äckliga insekter
Mer kusligt än ljuvligt i Shakespeares En midsommarnattsdröm
Publicerad 2023-02-26
I Malmö invigdes 1944 stans nybyggda stora scen med Shakespeares En midsommarnattsdröm. Nu är det dags för samma pjäs på Malmö stadsteaters Hippodromen som efter ombyggnad gått från kalt och grått till varmt och inbjudande.
Den väldiga kupolen har blivit synligare och scenen har kommit närmare, så nära att dess tjocka matta mosslikt breder ut sig mot salongens första rad.
Ja, det är från början något kusligt blekt över hertigparet i Aten och den patriarkala ordningen. Cecilia Lindqvist är lyriskt exakt och i högstämdhet matchar henne motspelaren Erik Olsson. Men hon bär halskrage, han har gipsat ben och krycka. När paret senare går igen i skepnad av älvdrottningen Titania och älvkungen Oberon är det som märkvärdiga varelser i mossgrönt med nakna skallar.
Regissör Sara Cronberg manar fram något mycket oväntat ur Shakespeares älskade komedi. Det är inte härligt friskt och fritt i skogen dit de älskande söker sig för att få vara i fred. Ljuset är blått och scenograf Lizzie Clachans draperier är kallt blågröna och i flera lager. Krälande ansiktslösa skepnader, äckliga insekter och uppslukande dimma. Skarpa knäppningar, skrap och främmande ljud. Vi befinner oss inte bara i naturen utan också i det övernaturliga. Skogen är möjligen en fristad men knappast ett hem.
I denna visuellt dystopiska miljö blir Shakespeares förväxlingskomedi lite ovidkommande. De unga kärleksparens bedyrar ”får jag inte honom / henne går jag under” men versen förblir märkligt blank och kärleksbekymren vill liksom inte fästa. Kanske är det för att deras new romantic kostymer i rosa, ljusblått och gult blänker och glänser så väldeliga. Likt dockor blir de mer funktioner i spelet än individuella roller i gestaltningen. Så förkroppsligas vackert fysiskt men också oroväckande föreställningens fokus på dubblering och utbytbarhet.
Kvällens roliga kommer, som brukligt, med hantverkarna som förbereder sin pjäs i pjäsen. Då får skånskan komma till tals och knipa skratt på hemmaplan. Johannes Wanselow som Botten är den okuvligt entusiastiske och grandiose anföraren men när det blir dags för uppspel smyger även här något kusligt styrt och docklikt på.
Puck är tjänaren som är mer än sin herre, anarkisten som njuter av att med spratt och trix trassla till det för andra. Karin Lithman äger den diaboliska blicken. I hög hatt och vita handskar styr hon likt en fingerfärdig trollkonstnär eller en lömsk Gollum över scenen, ett föränderligt gränsland som denna kväll även inger fasa.
