Kungliga Baletten dansar gammal dans
Bonjour tyll, tåspets och tristess
Publicerad 2022-02-21
I regleringsbrevet för Kungliga Operan heter det att den ska vara den i Sverige ”ledande institutionen inom opera och balett och som nationalscen stå på högsta nivå när det gäller utveckling, förnyelse [och] konstnärlig kvalitet”. Samma helg som denna nationalscen har premiär på två baletter, öppnar Alexander Ekmans dansinstallation på Artipelag och Dansens Hus gästas av Akram Khan.
Hur ligger det då till med högsta nivån, med förnyelse och konstnärlig kvalitet vid Gustav Adolfs torg? Begreppen må vara förhandlingsbara, men inte är Roland Petits Carmen från 1949 det senaste inom danskonsten. Inte heller är Jean-Guillaume Barts nya koreografi av La boîte à joujoux (Leksakslådan) i något som helst avseende förnyande.
Roland Petit var en gång radikal. Hans berättande koreografier med en fot i den klassiska baletten rörde om i en konservativ dansvärld. Alltså, den rörde om för 70 år sedan. Nu är den möjligen intressant av historiska skäl (Petits verk har sällan framförts i Sverige), men varför inte låta några av de svenska koreografer som utvecklat detta slags dansspråk – Pär Isberg, Mats Ek, Alexander Ekman – uppfylla regleringsbrevets formulering om utveckling och förnyelse?
Jean-Guillaume Barts Leksakslådan har en däven doft av femtiotal med sin koreografi av mekaniska figurer som kliver fram ur en stor sagobok mitt på scenen. De mekaniska rörelserna och leken med vad som är mänskligt och vad som är mekanik blir dock rätt stelbent. Bart har, föga förvånande men säkert välförtjänt, erhållit det franska priset Danse Historique tre gånger i följd sedan 2015.
Bonjour tyll, tåspets och tristesse är en god sammanfattning, och jag undrar varför man inte låtit sig inspireras av originalet, Jean Börlins koreografi och André Helles kubistiska dekor och kostym. Det finns i alla fall bevarade skisser och bilder från uppsättningen med Svenska Baletten på Théâtre des Champs-Élysées, som hade premiär nästan på dagen för 101 år sedan. Men kanske är det inte tillräckligt franskt för balettchefen Nicolas Le Riche.
Le Riche skriver i programmet att Kungliga Baletten har en ”pluralistisk repertoar”. Verkligen? Nostalgisk vore mer korrekt. Konservativ likaså. Men vad kan man vänta sig när han om Petits Carmen häver ur sig att den ”fångar perfekt andan i den vackra staden Sevilla”? Inte ens kulturministern skulle uttrycka sig så befängt om ett verk där klichéerna och folkloristiken firar triumfer i scenbilden, även den kopierad från 1949.
Låt vara att Luiza Lopes där gör en snygg titelroll, liksom Gianmarco Romanos Don José är kraftfullt utmejslad. Låt också vara att Sarah Erin Keaveneys Dockan och Hiroaki Ishidas Clownen i Leksakslådan imponerar, men jag noterar först och främst den väldisciplinerade balettkåren, som av någon outgrundlig anledning är helt anonym. Kungliga Operan har nämligen avstått från programblad.
I programmet, som publiken måste köpa för att se vilka som möjligen dansar just den kvällen, hänvisas till hemsidan. Men där framgår inte vilka ur kåren som dansar. Dessutom försvinner samtliga dansarnas namn från hemsidan så fort föreställningen börjar. Orsaken till denna nonchalans mot publiken och - framför allt - respektlösheten mot de hårt kämpande dansarna, tänker jag inte spekulera i. Det är illa nog att tvingas konstatera faktum.
