Av samma stoff som drömmar vävs...

Shakespeare som elegant drömspel på Örebro Teater

Publicerad 2022-04-10

Madeleine Ferraud, Wayra Monasterio, Othman Othman, Linus Lindman, Malin Berg, Ole Forsberg och Katarina Krogh i ”The last dream of William Shakespeare” på Örebro Teater.

Harold Bloom, den amerikanske litteraturvetaren har rätt om en sak om Shakespeare, nämligen uppfinnandet av hur man i ord skapar litterära figurer. Inte nog med det. Bloom menade, med all rätt, att vi ännu inte kommit på ett bättre sätt att framställa fiktiva personer. Inte så konstigt att Shakespeares figurer verkar så levande, hur vi kan tala om en Hamlet, en Cordelia eller en Iago. Samtidigt är de fästa i sina pjäser. Tänk tanken att låta Hamlet vara rådgivare åt Otello, han skulle bara behöva några rader för att avslöja Iagos falskhet.

Det är i replikerna som personerna lever. Men vad händer om vi låter texten sväva fritt, oberoende av de personer som yttrar dem? Det är vad vi nu kan se i vad som rimligen måste vara en av teatersäsongens bästa teaterföreställningar. Regissören Nikita Milivojević och koreografen Amalia Bennett har runt om i världen utvecklat – devising som anglicismen lyder – föreställningar där rörelse och språk arbetas fram tillsammans med ensemblen.

I Örebro har scenograf Nina Fransson byggt en gräsklädd trappa som döljer diverse luckor och hålrum. Inledningsvis klättrar en muttrande, pälsklädd Wayra Monasterio in från sidologen, till Linus Lindmans häpnad. Några repliker från Shakespeares tragedier prövas, men avvisas. Detta drömspel är ingen tragedi. Tvärtom.

Så börjar det. Ridån går upp och avslöjar trappan, figurer dyker upp, de spelar upp delar av kända scener, låter replikera förhålla sig fritt till det ursprungliga sammanhanget. Drömmens logik styr, allt kan hända. En galen Katarina Krogh kan hasa, åla och förbanna de ungar vars händer under marken hungrar efter föda. En missförstådd Madeleine Ferraud surar på sin födelsedagpicnic, och ur vars rygg allt från vinflaskor till en strykbräda dras fram under en inte obetydlig smärta.

Några ikoniska scener från Shakespeare dyker upp, som En midsommarnattsdröms Pyramus och Thisbe eller balkongscenen från Romeo och Julia. Drömbilderna må komma från Shakespeare, men enstaka rester från ensemblen dyker upp, som en scen vid en gränsövergång, där det ena passet efter det andra visas upp av den resande. Föreställningen framstår som en legering mellan (de välspelande) skådespelarnas arbete med föreställningen och deras egna drömmar.

I stället för att knyta replikerna till specifika rollfigurer, vandrar texten fritt. Skådespelarna bär inte texten, utan texten bär skådespelarna. Resultatet blir både poetiskt och tankeväckande. Inte minst alla eleganta scenövergångar är en raritet på svenska scener. Här finns inga avbrott, allt glider fram som på räls mot okänt mål. När Cecilia Nilsson avslutar med en sonett (66) av Shakespeare, ja, då är det som att ovilligt vakna ur denna sista dröm av William Shakespeares. Minns Prospero: Vår korta levnad omges av en sömn.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln