Roande – men också skrivet på näsan
Tyvärr distraheras Cyrano de Bergerac av en överdriven scenisk tydlighet
Publicerad 2020-09-21
Cyrano de Bergerac är mannen med den stora näsan och avundsvärda förmågan att uttrycka sina känslor i ord. Kan han med denna utrustning vinna sin älskade Roxane? Hon som är så förälskad i den fagre Christian som inte får ett ord över sina välskapta läppar. Själen eller kroppen, skalet eller innehållet, det är frågan för kvällen när Edmond Rostands teaterklassiker från 1897 intar Hipp i Malmö.
Frågan ligger narcissistiskt starkt i tiden och regissören Johannes Schmid gör rätt i att ta den på fullaste allvar. När yta speglar yta händer ju ingenting, det vill bara plana ut i stum bekräftelse. Ytan kräver ord som river och sätter spår. Hunger efter ord och ord som föda bjuds det mycket på i denna uppspelta föreställning.
Ramhandlingen är placerad på ett folkbibliotek från 50-talet, höga välfyllda bokhyllor, glimmande läslampor, varmt rödtonad träinredning. Här träffas den huvudsakligen unga och propra läsecirkeln som med komisk försiktighet tar sig an Rostands gamla drama. Snart blir gesterna större och inlevelsen växer, bokhyllorna svänger runt, scenbilden förändras, boken blir till värld.
Uppslaget roar och sätter från start en komplicerande ram kring titelrollen. Det är läsecirkelns halvsunkige outsider som blir till den passionerade Cyrano, han som förser Christian med brev han skrivit, som gör Roxane betagen och får henne att vilja ha mer.
Alexanders Jubell som Christian är skön, men rollen får även existentiell skärpa genom hans plågade medvetenhet om sin egen brist. Skarp är även Karin Lithman som den litterärt krävande Roxane vars ordhunger tycks närmast omättlig bakom de välputsade glasögonen. Men så handlar det ju om de riktiga orden, för att tala med poeten Hjalmar Gullberg, orden som inte ens kriget rår på.
Det drar ett vackert och trosvisst stråk genom Schmids tolkning som lätt förenar sig med handlingens fantasterier över slagfält och stolta gascoignare, kärleksmöten på tre man hand och stilla ögonblick av höviska samtal. Tyvärr breder också en störande excess i scenografi, kostym och scenerier ut sig.
När ett gäng svartklädda poeter flyter likt slajm över cafébord efter kulinariska läckerheter – är det en varning för tomma ordkalorier? Och varför ska allt och alla vara så överdrivet fånigt utstyrda i ord på papper och textil, vi behöver knappast påminnas om att vi befinner oss i böckernas värld!
Förkolnade böcker på slagfältet, sönderskjutna bokhyllor, det stora trädet som växer ur en kompost av böcker med lövverk av handskrivna ord. Scenografen Paul Garbers vurm för konceptet och pyntandet delar han med kostymkreatören Maria Gyllenhoff. Det kan verka generöst, men ställer också till det genom att pocka på uppmärksamhet och distrahera med sitt utanpåverk.
Tack och lov då för Johannes Wanselow, romantikens stadigt varma drivmotor och fokus i föreställningen. Han förkroppsligar en alldeles egen mix av expansiv bravur, instängd sorg och innerlighet. Hans obändiga storslagenhet inspirerar, om än den består av oskön självberusning. Underhållen och närmast kamplysten lämnar man teatern, och försöker glömma att man även blivit lite skriven på näsan.
