Stämband av stål och galen av maktlystnad

Verdis Fångarnas kör hörs bakom modern taggtråd

Lennart Bromander

helskärm

Giuseppe Verdis tredje opera Nabucco blev hans stora genombrott som operatonsättare, och Fångarnas kör blev genast den superhit den alltid varit sedan dess. Sverige-premiären kom dock först 1965 på Kungliga Operan, och sedan dess har den bara satts upp i Karlstad, 2003. Hög tid alltså att denna rafflande operathriller i biblisk miljö till slut når Göteborg.

Nabucco (bibelns Nebukadnessar) är ett slags ur-Verdi, starkt effektfull men utan den senare Verdis subtiliteter. Han övar i att skapa scenisk slagkraft och lyckas. Figurerna på scenen är tillyxade, men vilka figurer! Abigaille, Nabuccos hämnd- och maktlystna fosterdotter, är verkligen larger than life i alla avseenden. Det är ett beryktat röstmördarparti och kräver stämband av stål. Det har Zoya Tsererina, och det gnistrar om hennes vredgade laserstrålar till höjdtoner.

Nabucco själv är också en pregnant figur. Han grips av hybris och utropar sig själv till gud, vilket förstås straffar sig omedelbart: han förlorar förståndet. Vansinnesscener i 1800-talsoperan finns det många av, men de brukar vara förbehållna styckets ledande sopran. Manligt operavansinne är däremot en sällsynthet, och Mats Persson gör scenen skakande starkt. I Nabuccos parti testar Verdi också för första gången att skriva långa, vackra barytonlegaton. Det kom att bli en av den mogne Verdis finaste specialiteter, och Mats Persson behärskar konsten att få ett långt legato att lyfta.

Den tredje stora rollen, den religiösa fanatikern Zaccaria, görs av Mats Almgren med stor om också något grumlig basklang. Med sitt rufsiga hår, glasögon och sladdriga trenchcoat liknar han dock mer en professor Kalkyl än en blodtörstig gudsman. En fjärde stor roll har kören, och Göteborgsoperans kör gör en gedigen insats, inte bara i det berömda slagnumret.

De två goda personerna i operan, Ismaele och Fenena, tappar librettisten och tonsättaren tyvärr bort i hanteringen. Synd, för det lilla Ann-Kristin Jones har att sjunga som Fenena låter mycket vackert.

Regissören Jacopo Spirei har satt stycket i mer modern än biblisk tid. Nabucco stormar in i det israeliska parlamentet som en Prigozjin på militärjeep anförande sina Wagner-trupper med basebollsträn och kalasjnikov, och fångarna sjunger sin fångkör bakom modernaste taggtråd. Publiken skrivs dock inga entydiga nutida paralleller på näsan, och det är fart och fläkt över denna rått ursprungliga Verdi-dramatik. Till det bidrar i högsta grad Giancarlo Andretta och Göteborgsoperans orkester med härlig stuns och rytmisk drive i spelet.