En dödsmässa för manligheten

Houellebecqs Serotonin streamad från en kyrka

Cecilia Djurberg

helskärm

Nyligen höjde DN:s teaterkritiker Kristina Lindquist (6 april) ett varnande finger för att de tilltagande erbjudandena om att se digitalt streamad scenkonst under karantäntillvaron skulle kunna få politikerna att ”börja planera för en digital framtid – där den sociala distansen dödar scenkonsten permanent.”

Jag ser inget rimligt fog för hennes oro. Mig veterligen har ingen uttalat några förslag på att ersätta levande scenkonst med skärmteater. Att den påkostade, digitala utbyggnaden för att ge fler människor tillgång till bredare teaterutbud, framförallt utanför storstäderna, kommit så pass långt är alltså enbart att tacka för, i väntan på att åter kunna få avnjuta the real deal.

Filmen lyckades som bekant aldrig döda den levande teatern, och att scenkonsten skulle urvattnas på grund av möjligheten att sända digitalt framstår som ett obefogat hjärnspöke. Men jag lovar att fortsätta hålla koll på teatrar som tenderar att ängsligt att anpassa sig till både kulturpolitiska intressen och marknadskrafter, med kändisfixering och oändliga iscensättningar av av populära filmer och böcker. Som, för övrigt, väl lika lite har utplånat intresset för film och litteratur?

Vilket leder mig in på kvällens digitala premiär av Michel Houellebecqs Serotonin, i regi av Linus Tunström i Lucas Svenssons följsamma dramatisering.

Romanen, som kom på svenska i höstas, har vi pratat grundligt om i Aftonbladet Kulturs podd. Redan då hävdade jag att Houellebecqs texter är välkomna inslag i teater-Sverige, eftersom de sticker ut tematiskt med sina framförallt misogyna, sexfixerade drag. Så jag har längtat efter att få se denna obekväma men aktuella skildring av manlighetens kris och vår epoks flitiga knaprande av antidepressiva läkemedel som teater. Så även om jag fortfarande hoppas kunna få se den live är jag glad att Kulturhuset Stadsteatern valde denna lösning.

En vattenkammad Sven Ahlström gestaltar den berättande monologrollen som Florent-Claude i skinnjacka och svarta byxor. Första halvan av föreställningen trampar stelt, kameravinklarna gör blickarna osäkert sökande och bänkraderna lyser av tomhet bakom scenografins spiralformade vaginasymbol. Men intensiteten tätnar, tomheten dämpas successivt av teatral ljud- och ljusdesign och att inspelningen skett i den före detta kyrkan St Paul, under dess befintliga vackra ljuskrona, förstärker det religiösa spåret i denna dödsmässa över manligheten.