Fula, skitiga och inte särskilt elaka
Döden på landsbygden är verkligen ingen komedi
Publicerad 2022-05-07
Den kanske bästa scenen i Alexander Mørk-Eidems Tjechov-imitation är en dialog över ett bord med några kartor. Här utgjuter sig Micke (Tjechovs Astrov) inför Helena (Jelena hos Tjechov) om hur skogen har reducerats genom tiden. Helena (Lina Englund), professor Alexanders unga hustru, är egentligen där för att prata om sin styvdotter Sonjas förälskelse i honom. Samtidigt är hon själv en smula betagen i Astrov, känslor som är ömsesidiga. Inte ett ord om detta yttras. Astrov mal bara på om skogen, skövling och den vitryggade hackspetten.
Stadsteaterns Morbror Janne är en i icke-pejorativ mening imitation av Tjechovs Morbror Vanja, en text som i slutet av 1600-talet hade kallats översättning, men i själva verket är en gammal text som skrivits om för att passa sin samtid. Mørk-Eidem har alltså skapat en sådan imitation, av allt att döma utifrån Lars Klebergs översättning (som gott kunde ha nämnts). Vi är fortfarande på landet, men i Dalsland i dag. Här gästas Janne, Sonja, gamla Mariann och Micke av professor Alexander med sin fru. Alexander är en litteraturprofessor som en gång hoppades på inval i Svenska Akademien, men förlorade sina tillskyndare i samband med Akademiens kris.
Erlend Birkelands scenografi består av trämöbler och en gigantisk väggbonad, senare matta, som föreställer ett skogslandskap nära händelseförloppet (först som utsikt, sedan trampas den på). I detta rum har Tjechovs lakoniska repliker om olycka och förfelade liv vridits upp till frustration och förtvivlan. Det är över lag en intelligent version som ställer landsbygd mot stad, och samtidigt håller upp en skarp skrattspegel mot vad jag antar är stora delar av stadsteaterns publik, innerstan nya medelklass som vill leva lika ekologiskt och moraliskt oförvitligt som de gör där ute på landet – men utan att behöva anstränga sig, utan att behöva ta i skiten.
Tonläget är högt och den första, något för långa akten (den andra akten kunde också kortas) är lite för upptagen med att leverera repliker i syfte att vinna publikens skratt. Efter paus, och framför allt i de mer intima, lågmälda scenerna lyckas uppsättningen balansera komiken mot sympatin med de övergivna landsbygdsborna.
Här är inte bara Björn Bengtssons Astrov, vacklande mellan suicidalt drickande och hoppingivande förälskelse, en njutning att se. Isabelle Kyed spelar Sonja med stilla vibrationer, ständigt trånande och med en förmåga att låta ansiktsuttrycket tala som en bok. Peter Anderssons magnifika Alexander är en narcissist av stora mått, så full av sig själv att han inte behöver någon alkohol, vilket mer än väl förklarar Jörgen Thorssons Jannes frustration när gården hotas av stockholmarnas lust att flytta till Florens utan hänsyn till vem som egentligen betalar denna dröm. Tjechovs komedi har i takt med den minskade skogsarealen och bostadsrättsomvandlingen blivit en tragedi: döden på landet.
