Vuxna män i tårar

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-05

Claes Wahlin ser en livs levande klassiker

Nina Fex och Andreas Rothlin Svensson i Don Carlos.

Scenen är tom, det är mörkt, skådespelarna, klädda i likadana gråtrista kläder, står ofta helt tysta och det hela tar nästan fyra timmar. Det är storartad teater. Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller har slagit till igen, denna gång med Schillers frihetsdrama DonCarlos. För tio år sedan gjorde de samma pjäs i Köpenhamn, då ett dramatiskt under i tempo, elegans och skådespeleri. Nu ett under i koncentration, fokusering och skådespeleri.

Känslostormar och längtan efter en ny tid, en tid av frihet, rättvisa och mänsklighet, Sturm und Drang, som det hette på Schillers tid, tar här boning i varje rollfigur. Känsligast av dem alla är Carlos, närmast löjligt förälskad i Elisabet som han snuvades på av sin far kung Filip. Förnuftet står Posa för, barndomsvännen som vill revolution. Övriga män håller makten i förnuftets namn, men styrs av privata känslor.

På Dramaten är kropparna extra drabbade av tyngdlagen, här finns inga stolar att sjunka ned i. Carlos slänger sig på golvet inför Elisabet och Filip, Eboli sjunker ihop i en liten hög av kärlekslängtan, Elisabet faller ihop i spasmer, och Posa går bokstavligen på knäna (delvis på grund av den allt tyngre portföljen, alla brev, biljetter, anteckningshäften...).

Bente Lykke Møllers motvilliga scenografi riktar uppmärksamheten: handlingen, dialogerna och personernas reaktioner blir knivskarpa. I replikerna vägs varje ord, känslokasten kan ske mitt i en stavelse och även de nogsamt regisserade tystnaderna talar högt. Här märks varje nyans, en rörelse med handen, en skiftning i ansiktsuttrycket eller ett plötsligt snedtramp i scenerier av koreografisk exakthet.

Ensemblen är utsökt: Anders Rothlin Svenssons gränslösa utlevelse som Carlos, Örjan Rambergs precisa Filip, Nina Fexs rädda och längtansfulla Elisabet eller Johan Holmbergs allvarsamma Posa, vars maskerade känslosamhet avslöjas av en badmintonboll.

Det är en skräckkammare vi befinner oss i, styrd av män och legitimerad av ett falskt förnuft. Det enda den stackars prinsessan, Klara Eugenia, kan roa sig med i detta fängelse är att klä ut sig. Och Carlos är naturligtvis alldeles för ung och känslosam för att kunna göra den revolution Posa vill. Det privata infiltrerar det politiska, precis som regissörens klädsmak smittat ned hela ensemblens. Schiller, visar det sig med all önskvärd briljans, är vår samtida.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.