Blod, sex och skrattårar

Hur roligt är det egentligen med misogyni?

Uppdaterad 2020-03-05 | Publicerad 2020-03-01

Simon Norrthon, Rasmus Luthander, Razmus Nyström, Kristina Törnqvist och Hamadi Khemiri i Furstinnan av Amalfi på Dramaten.

De som varken har sett eller läst John Websters hämndtragedi Furstinnan av Amalfi från 1614 får det inte alldeles lätt efter premiären på Dramaten. Vad är detta för slags djur? Scenbilden signalerar ungefärlig renässans, ett palats i två våningar prytt av blommotiv som vore de fredens vapensköldar. Dörrar och fönster, trappor och prång och kostymer leker med snitt och färger från tiden.

Handlingen tilldrar sig de första åren av 1500-talet där änkan, kvinnan som aldrig får ett namn utan enbart en titel – furstinna – hindras av sina bröder att gifta om sig. Möjligen, här är Webster en smula otydlig, för att de vill åt hennes arv. Tvillingbrodern Ferdinand har också ett incestuöst intresse för sin syster, medan den andre brodern, Kardinalen, är korrumperad och håller sig med älskarinna.

Furstinnan är en verserad kvinna som vet vad hon vill, ett porträtt av en kvinna som är om inte unikt för sin tid, så ovanligt. Hon gifter sig i hemlighet med Antonio, en man under hennes värdighet enligt tidens sociala krav. När barnen börjar födas väcks misstankarna och misogynin hos bröderna och Bosola – han som har att utföra de blodiga handlingarna – eskalerar.


Det är mycket blod i denna tragedi. Nästan alla huvudpersoner mördas i en historia som handlar om maktmissbruk, kvinnohat, korruption och grymhet. Kardinalen och framför allt Ferdinand förlorar vartefter alla tecken på rimlig mänsklighet och blir rent djuriska i sin blodtörst, som framstår så mycket värre eftersom tydliga motiv saknas.

Suzanne Osten har hämtat inspiration från commedia dell’arte. Få är de stunder då spelet står stilla. Skådespelarna springer, voltar, hoppar, kastar sig på golvet, tilltalar publiken oftare än varandra, sätter på sig commedia-masken, svänger med standar, gör skrabrösa gester och tycks på det hela taget ha syndigt roligt. Det är som om Osten har velat skapa en commedia della morte, där dessutom spelet efter paus låter berangel och likista parodiera en rörlig barocktavlas memento mori.


Ensemblen är oerhört skicklig. Samspel såväl som individuella insatser imponerar: Simon Norrthons blixtsnabba Bosola, Elin Klingas vasstungade Julia eller Hamadi Khemeris destruktivt melankoliske Ferdinand. Maia Hansson Bergqvists Furstinna låter kroppen mer än orden ta plats och hennes kammarjungfru Cariola framställs som en legering mellan Julias amma i Shakespeares tragedi och commedia dell’arte. Siri Hamaris prestation är mycket imponerande och mycket irriterande.

Däri, tror jag, ligger svårigheten med denna uppsättning. Osten är mer intresserad av strukturer än av förklaringar. Männens misogyni är genomgående, vi ser en värld där könsrollerna är givna, våldet institutionaliserat och korruptionen en förutsättning. Konsekvensen blir att Furstinnans särart blir otydlig. Hennes repliker överskuggas av kroppsspråket, vilket är skada, eftersom hon besitter en retorik och klokhet som saknas hos de övriga.


En annan konsekvens är att sista akten, när de som ska mördas glider runt på vridscenen som vore allt en speldosa och de i dödsögonblicket kliver av drar sina repliker som vore de tomma på innehåll, är att den teatrala gesten inte har byggts upp under de föregående tre timmarna. Furstinnan må leva och dö i en smidig helvetesmaskin, men fyra timmar väloljade kuggar och bultande pistonger gör varken en tragedi eller komedi.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.