Tajta trion briljerar i ett välsvarvat triangeldrama
Svensk premiär för Arne Lygres nya pjäs
Uppdaterad 2025-09-01 | Publicerad 2025-08-29
”I vårt ställe” på Kulturhuset Stadsteatern
När Kulturhuset Stadsteatern inleder höstsäsongen får vi som önskat oss mer nyskriven dramatik så vi tiger. Inom loppet av en och en halv vecka sätter man här upp tre sprillans nya pjäser, varav två norska som får svensk premiär. Först ut är Arne Lygres ”I vårt ställe” som redan har samlat på sig norska Ibsenpriset, Heddapriset samt en nominering till Nordiska rådets litteraturpris. Prishajpen har onekligen höjt förväntningarna på denna svenska uppsättning, av en norsk regissör, men man slipper tack och lov bli besviken.
På Klarascenen spelar nu den tajta trion Marie Richardson, Elisabet Carlsson och Louise Peterhoff pjäsen om de tre väninnorna Astrid, Sara och Eva i Marie Lundquists följsamma översättning. Regissör Alexander Mørk-Eidem har behövt frångå sin vana att döpa om rollfigurerna till skådespelarnas egna namn, men däremot har han som så ofta förr låtit scenograf Erlend Birkeland hämta inspiration från Kulturhusets inredning. Varpå en rund välbekant sittmöbel i brunt skinn pryder scenen — mitt på en mjuk, rund vardagsrumsmatta. Denna skinnmöbel består av moduler och liknar en stiliserad blomma vars ”blad” kan dras isär och arrangeras om efter behag. Precis som historierna och tiden, i Lygres välsvarvade triangeldrama om att vara älskad, eller inte älskad.
De runda formerna och snabbskiftande tidsförloppen speglas också i Ellen Ruges enkelt eleganta ljusdesign. En sol av strålkastare och ett antal ljusboxar på stativ förstärker intrycket av sammansmältning mellan teater och vardagsrum i det i övrigt nakna, svarta scenrummet. Den gamla idén om att livet är ett slags teaterscen där människor faller in i sina mer eller mindre tilldelade roller, särskilt i starka känslolägen och konflikter, ligger som ett grundackord i Lygres pjäs. Mørk-Eidems faiblesse för metateater, som han än en gång får leva ut, har alltså full täckning i texten. Denna gång blir det dock ovanligt subtilt och smakfullt, utan teaterspexiga internskämt. Även om iscensättningen dräller av referenser till regissörens eget konstnärskap.
Vänskapen mellan de tre kvinnorna i olika åldrar, som inte är ”tre systrar” men väl relationsarbetar flitigt med sitt systerskap, har en dynamik som emellanåt tangerar kärleksrelationer. Astrids (Richardson) och Evas (Peterhoff) mångåriga vänskap utmanas när Astrid träffar Sara (Carlsson). Men även om känslor blossar upp spänns inga stora, yttre dramatiska bågar i texten. Allt rör sig hela tiden i det allra mest allmängiltiga, i vardagsliv och vänskap, nära döden, i kontakt med familjebanden, och genomsyras av det djupt mänskliga behovet av närhet, såväl som distans.
I stället för att återberätta och citera något som hänt eller vad någon som inte är med på scenen sagt eller gjort, spelar de tre skådespelarna upp dessa episoder som små pjäser i pjäsen, och iklär sig sömlöst de roller som historien kräver. Samtidigt som de lever sig in i Astrids relation med sin döda mamma eller vuxna son, i Evas relation med sin far som blivit kär i en man på sitt ålderdomshem, eller Saras relation med sin bror och deras minnen av föräldrarna som dog i en bilolycka när syskonen var i tonåren, blottläggs de psykologiska mekanismerna som hela tiden är i spel i våra mellanmänskliga relationer på ett otroligt skickligt vis.
Texten är absolut ett slags dialog, men samtalen är inte helt naturalistiska. Snarare levererar rollfigurerna insikter om sig själva och sina relationer till varann, tydligt baserade på ett filosofiskt tankegods om vad vänskap är och kan vara. Rollfigurerna så att säga föregår sina eventuella terapeuters inspel med att självanalysera sig, och varandra, genom att kommentera inte bara vad de tänker, utan också varför de tror att de säger eller gör på ett visst sätt. Och även om de ger uttryck för att inte bli riktigt sedda av varandra, får vi som publik intrycket av att de faktiskt ser och lyssnar på varandra.
Det är ett mycket finkalibrerat samspel i ett fysiskt ledigt arrangemang. Livet gestaltas som en undersökande teatermetod – barfota, nära golvet så att säga – där de tre kvinnorna tycks pröva vilken version av sig själva de vill eller förmår, spela och hur de ska göra upp gränserna och agera gentemot varandra.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &
Säsongspremiär: Café Bambino
