Kärlekens lagar som fysiska formler

Folkteatern ger fascinerande lektioner om förälskelser

helskärm

Som barn var Julia Ravanis så fascinerad av matte att hon blev tvungen att stjäla. Fast det var strikt förbjudet hamnade en blå plastbjörn tillhörande lektionerna i mängdlära i hennes ficka.

Självklart behövde plastbjörnen skiljas från sin flock. Logik och passion måste få utrymme i den människa som behöver känna livet i sig för att göra ”nytta”. I Ravanis fall har vetgirigheten och längtan efter livet resulterat i en osedvanligt kreativ, folkbildande gärning. I stället för den klassiska forskarkarriären har hon som författare valt att penetrera existensen med vetenskapliga verktyg.

Och nu blir det alltså scenkonst, med dramatiseringen av Skönheten i kaos på Folkteatern i Göteborg. Konstnärliga ledaren Frida Röhl regisserar.

Publiken placeras på klassiskt, halvcirkulärt manér kring en enkel, fantasieggande scenografi som signalerar att det är dags för en fysiklektion utöver det vanliga. De blankpolerat stajlade skådespelarna andas disciplin på ett närmast njutningsfullt vis. Kompositören Joel Igor Hammad Magnussons eteriska harmonier förhöjer upplevelsen tillsammans med skådespelarnas röster. Anna Lundström har ett underbart, skört element i sin sång. Hon seglar igenom föreställningen omsluten av en stabil ensemble, där magikern Isidor Björk ingår. Man avhandlar ljusets hastighet, svarta hål och oemotståndlig attraktion.

Det är kul, och inte nödvändigt att förstå fysik för att uppskatta jämförelsen mellan ljusets påverkan på sitt mål och hur känsliga frågar förändrar en potentiell kärleksrelation. Och vad är det som händer i den passionerade hjärnan? Anna Lundström flyttar kulor och beräknar möjliga förälskelser tillsammans med Andrea Paddington Edwards och Sara Wikström. Man liknar oförlöst åtrå vid hur himlakroppar i ett krökt rum måste böja av. I princip blir det som att sugas rakt mot solen. Det är fascinerande, särskilt med tanke på att hjärnforskare har ringat in ögonkontakt som relevant för förälskelse, och att passion kemiskt sett är en process där signalsubstanser frigörs i sådana mängder att det påminner om ett drogrus.

På Folkteatern pysslas fysik och filosofi ihop i långa, långa repliker. Som publik är det lätt att tappa det känslomässiga engagemanget, i synnerhet då slutet på varje scen markeras genom att tända upp hela rummet, som efter en konsert. Det är synd. Den här föreställningen hade snarare mått bra av att underlätta möjligheten till koncentration. För trots all finurlighet och poesi är det här krävande materia. Den perfekta publiken vore gymnasister med färska kunskaper i humaniora och fysik plus det där vidöppna sinnet som hos de flesta försvinner med tiden.