Elfriede Jelinek

Slagträ mot alplandet

Av: 

Claes Wahlin

TEATER

Schuberts klassiska teman lever vidare i Jelineks tolkning

Daniel Nyström, Ester Claesson, och Petra Fransson i ”Winter­reise” på Teater Galeasen. Foto: Elisabet Sverlander
Daniel Nyström, Ester Claesson, och Petra Fransson i ”Winter­reise” på Teater Galeasen. Foto: Elisabet Sverlander

Schuberts sångcykel Winterreise från 1827 är en av de absolut främsta tyska klassikerna, alla kategorier. Varje bildad tysktalande kan och beundrar Schubert. Så även Elfriede Jelinek. Men när hon skriver om hans kompositioner undviker hon att tala om honom som borgerlighetens självspegling. I stället menar hon att han skriver om den plats där han vuxit upp för att försäkra sig om att han verkligen hör hemma där, men hur sångerna löser upp grunden som blir till intet.

Winterreises 24 sånger, med texter av Wilhelm Müller, skildrar en man som vandrar bort från något, oklart vad, mot något annat, lika oklart det. Försvinnandet och döden hägrar ständigt i det vinterlandskap som utgör fonden. Texterna var på sin tid inte helt oskyldiga. Efter Karlsbad-kongressen 1819, som införde en rad konservativa förordningar, bland annat en hård censur, riskerade sånger som talade om att se bakåt, eller om en kråka som cirklar ovanför vandrarens huvud att censureras. Kråkan (”Die Krähe” i cykeln) var svår att uppfatta som annat än en av Wiens 12 000 spioner, i tjänst hos prins Metternich.

När Jelinek tar avstamp hos Schubert så är alltså provokation inte något som går stick i stäv med förlagan. På Teater Galeasen har de 80-sidiga textflödet bantats ned till dryga tre timmar, men i fallet Jelinek leder inte ens den mest radikala bantning till anorexi. Här vecklas ut och in några av de teman som finns hos Schubert: tiden, kärleken, ensamheten och döden. Här ges också plats åt sentida favoriter som Freud eller Natascha Kampusch, som används som ett slags verbala slagträn mot den österrikiska självbilden. Liksom sin själsfrände Thomas Bernhard slår hon hål på rådande värderingar och lämnar efter sig existensens kalla fakta.

Galeasens scen är ett platt alplandskap med iskuber i en skottkärra och en stenformation som är badkar eller grav. Texten löper mellan de tre skådespelarna, emellanåt talar de i kör. Jelineks text har åtta avdelningar, som här har fått rubriker (Tiden, Flickan och källaren, Vi och främlingen, Modern, med flera). Ester Claesson och Petra Fransson spelar skickligt olika åldrar och karaktärer, Daniel Nyström är tyvärr mer begränsad i sin uttrycksrepertoar, men i stort ger alla den fantastiska texten god närvaro.

Jag kunde önska att regin hade osäkrats i högre grad. Den sympati som etableras med salongen, i kombination med att textbantningen rätat ut krokigheten ­lite väl mycket, ­resulterar helt enkelt i att det blir lite för trevligt.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Elfriede Jelinek

Teater Galeasen

Teater