När våldet ökar är ingen oskyldig

Kompromisslös teater om maktens övergrepp

Uppdaterad 2020-11-23 | Publicerad 2020-11-21

Elina du Rietz, Zardasht Rad och Hanna Hurtig i ”Kohlhaas” på Teater Giljotin.

Teater Giljotin brinner en stor röd sol i fonden, över en likaledes cirkelformad mullbädd på scengolvet. Eld och jord, liv och död – vackert så. Det är dunkelt och luftigt i salongen, extremt coronasäkert jämfört med min knökfulla buss till denna sista premiär inför teatrarnas ofrivilliga vinteride. Teater Giljotin håller sig alltså ödmjukt till stadgarna. Den enda rättshaveristen i rummet är Michael Kohlhaas.

Hästhandlaren i Heinrich von Kleists kortroman från 1808 är en tysk Antigone i feodalsamhällets tid. På samma sätt som Oidipusdottern sätter han sig upp mot överhetens korrupta rättsskipning. Liksom hon driver han rättvisans sak bortom förnuftets gräns, tills det slutar med den egna döden. Liksom Antigone kan han ses som en frihetshjälte eller underdogterrorist – och detta spelrum gör deras dramer ständigt aktuella.


Kohlhaas-historien handlar dessutom om hur lätt ett enskilt maktövergrepp får symbolvärde i ett samhälle med många hukande. Vi ser det just nu i Belarus, liksom i BLM-USA: förr eller senare reser sig folket. Kohlhaas-dramat tar fart då junker Wenzel von Tronka kräver den principfasta hästhandlaren på ett pass för att korsa gränsen till Sachsen och sedan lurar honom på hans hästar. Kohlhaas försöker driva rättslig process, men möter enbart korruption. Snart har han en växande kravallmobb på sin sida.

Johannes Schmid regisserar ett stycke episk teater utan onödiga samtidsblinkningar. De tre skådespelarna Elina Du Rietz, Hanna Hurtig och Zardasht Rad turas om att ömsom återberätta historien, ömsom ge Kohlhaas, hans hustru, drängen, Luther och andra involverade röst i spelet.


Tonen är kanske onödigt högstämd, men det blir inte stillastående. Kohlhaas växande paranoia illustreras effektivt när skådespelarna ältar hans tankar i munnen på varandra; några rustika pallar förvandlas till hästar med smattrande hovar och till bål när Wittenberg brinner. Leo Goldmans liveljud (kompositör: Rikard Borggård) följer påpassligt med och förstärker känsloväxlingarna.

Det är fint att Kohlhaas inte görs till en entydig hjältefigur. Insikten är snarare att när våldet eskalerar finns till slut ingen oskyldig. Ingen rättvis dom. Håll utkik efter teaterns digitala version av föreställningen, snart på Abundo Play.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.