Scenisk analys av en kallhamrad diktator

Så gör en gårdagens, dagens och framtidens Putin

Publicerad 2022-03-13

Linda Kulle i ”Kära Jelena” på Uppsala stadsteater.

Jelena är lärarinna på ett ryskt gymnasium som trött kommer hem till sin tomma lägenhet. Hon fyller år och firar sin födelsedag med en liten bakelse framför ett porträtt av modern, som nu ligger på sjukhus. Men så knackar det på dörren.

Utanför väntar fyra av hennes studenter, de vill överraska henne på födelsedagen. De är lite nerviga, och Jelena (Linda Kulle) vet inte riktigt vad hon ska tro. Men besöket är inte en vänlig gest. Andra motiv ligger bakom. Deras examensprov gick inte tillräckligt bra, Jelena måste hjälpa dem att fuska genom att ge dem nyckeln till skåpet med deras prov.

Ljudmila Razumovskajas pjäs Kära Jelena skrevs 1980, Sovjetunionen styrdes av en allt svagare Brezjnev, landets ekonomi var usel och korruptionen växande. Konflikten mellan ett idealistiskt Sovjetunionen och en ny, västinfluerad tid är vad som i koncentrat visas på Uppsala stadsteaters lilla scen.

Rollfigurerna må ha utrustats med lite olika personligheter, men framför allt är de funktioner för tidens olika attityder. Bashkim Nezirajs Pasja vill bli humanist och ägna sig åt en omvärdering av Dostojevskij. Ester Uddéns Lalja vill bli rik, hon tänker sälja sin oskuld till den med mest pengar (”kanske en amerikan”), medan Simon Rodriguez Vitja redan är alkoholiserad och hör till de utslagnas skara.

Drivande är David Rangborgs Volodja, vars förbindelser gör att hans framtid redan är säkrad. Han är den nya tidens man, en Putin i vardande: kontakter och manipulation i stället för idealistisk kommunism där kollektivism och solidaritet är kärnvärden. Den nya tiden står mot den gamla. Porträttet på den sjuka modern är givetvis Moder Ryssland, liksom den ikon studenterna har sönder är religionen; två förlegade trossystem.

Razumovskajas kammardrama förbjöds raskt i Sovjetunionen, men har spelats runt om i Europa, även på Dramaten. Kampen mellan de olika positionerna når längre än till dåtidens Sovjetunionen, inte bara till dagens Putin-diktatur, utan till vilken krackelerande diktatur som helst.

Synd bara att de välspelande skådespelarna tvingats att driva pjäsen i ett så högt tonläge. Att våldet ligger strax under ytan framgår redan i replikföringen. Det är inte passioner som driver de fyra studenterna, utan den kallhamrade kylan.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.