Trojas förstörelse blir till magnifik teater

Punchdrunks senaste jätteprojekt imponerar

Publicerad 2022-05-14

Vinicius Salles, Omagbitse Omagbemi och Andrea Carrucciu i Punchdrunks smått gigantiska teaterprojekt ”The Burnt City i London.

Tajmingen för premiären är kuslig. Men att trojanska kriget skulle bli temat för det brittiska scenkonstkompaniets Punchdrunks nya storsatsning The burnt city i London var bestämt långt innan Ryssland invaderade Ukraina. Krig är ju tyvärr något ständigt aktuellt, och med sina dramatiska skildringar av maktbegär och blodiga hämndkedjor har den grekiska mytologins berättelser om Trojas fall fortsatt mycket att säga den nutida publiken. The burnt city låter oss dessutom promenera rakt in i den belägrade staden och se historierna upprepa sig på nära håll. Kusligt, minst sagt.


Punchdrunk är att betrakta som pionjärer inom så kallad immersiv teater — omslutande, intensiva teaterinstallationer där publiken fysiskt kliver in i konstverket för att utforska det på egen hand. Kompaniet bildades 2000 och bakom The burnt city står den konstnärlige ledaren Felix Barrett tillsammans med koreografen Maxine Doyle, som för övrigt nyligen gästade Sverige och skapade Here not here för Göteborgsoperans danskompani.

Duon har bland annat tidigare skapat Punchdrunks prisbelönta uppsättning Sleep No More, som är fritt baserad på Shakespeares Macbeth med smak av Hitchcock, och som spelats i New York sedan 2011 (med coronapaus, förstås). Den har även gjorts i en upplaga i Shanghai. Det var också Barrett och Doyle som låg bakom kompaniets senaste stora nyproduktion The drowned man – ett slags Hollywoodfabel i en fiktiv filmstudiomiljö med inspiration från Büchners Woyzeck som spelades 2013-2014 i ett stort före detta postsorteringskontor i centrala London.

Sedan dess, i drygt åtta år, har förberedelserna pågått för denna nya enorma produktion. The burnt city är Punchdrunks hittills största och inviger samtidigt kompaniets allra första, egna hemmascen: One Cartridge Place vid Royal Arsenal i Woolwich, på Themsens södra bank i sydöstra London.


I tre sammankopplade, kulturminnesmärkta byggnader som, site specific så det förslår, tidigare varit lager för ammunition och vapen, brer spelplatsen ut sig över 10 000 kvadratmeter och två våningsplan. Här gestaltar en extremt fysiskt skicklig ensemble om 50 personer, så gott som ordlöst och med knivskarp koreografi, karaktärer och scener hämtade från företrädesvis Aischylos Agamemnon och Euripides Hekabe. Uttalad inspiration från Fritz Langs scifidystopi Metropolis märks tydligt i estetiken och rumsupplevelsen lyfts av en bombastiskt dramatisk ljud- och ljusdesign som bara den är värd resan till London.

För det är just så här man återstartar kulturlivet efter en pandemi, tänker jag efter mitt besök denna spektakulära, mullrande och i dubbel bemärkelse grymma värld

Nog var det med kraftig risk för hybris som dessa storskaliga teaterplaner offentliggjordes mitt under värsta coronapandemin. Men teatergudarna valde att blåsa vind i seglen, trots att smittspridningen i Storbritannien såg ut att öka igen lagom till premiären i april. Att The Art Council skjutit till 20 miljoner pund och lyxbilmärket Porsche gått in som huvudsponsor lär dessutom ha gjort en hel del för att hålla projektet flytande under den besvärligt svårplanerade pandemin. Vilket förtjänar en egen, stark applåd.

För det är just så här man återstartar kulturlivet efter en pandemi, tänker jag efter mitt besök denna spektakulära, mullrande och i dubbel bemärkelse grymma värld. Det var ju exakt såna här fysiska, kollektiva och omvälvande upplevelser vi saknade där vi satt isolerade vid våra digitala skärmar under pandemin. Men för att ro ett sånt här projekt i land behövs både pengar, mycket pengar, och en otroligt stark tro på konsten.


I Punchdrunks ickelinjära teatermiljö, som lägger stort ansvar på deltagarnas egen nyfikenhet, finns annars många likheter med digitala spelvärldar. Punchdrunks koncept är ungefär som en köttig motsats till Metaverse, och till The burnt city kommer man genom ett slags sluss in i den alternativa verkligheten, via ett rum utformat som museum. I montrar står antika kärl med välkända mytologiska motiv, som tillsammans med en speakerröst introducerar oss till huvuddragen och huvudpersonerna i de gestaltande episoderna som väntar bakom stadsportarna.

Den labyrintiska scenografin är genomgående imponerande detaljerad. Här finns tusentals små ledtrådar, som lappar med dikter, rekvisita, neonskyltar med fyndigheter och mängder av karaktärsbyggande bilder och symboler. På stranden i Mykene virvlar sand upp under barfotadansen och i ett av de många hotellrumsliknande rummen på den trojanska sidan ligger en halvt svävande hög bestick, liksom i ett fryst ögonblick under ett plötsligt bombanfall.

Publiken får promenera genom dystopiska tidslager där antiken möter både framtid som samtid via besök i dödsriket och med inslag av Weimardekadens i form av nattklubbar och cabaret. Antiknördar lär uppskatta avancerade, välresearchade referenser som exempelvis graffiti och skyltar skrivna i den antika grekiskans linear B.


Mycket elegant är också valet att koppla ihop pjäserna Agamemnon och Hekabe och på så vis belysa det kvinnliga perspektivet på Trojanska kriget. Båda dramerna handlar om döttrar som offras av Agamemnon för att blidka gudarna och skildrar mödrarnas förtvivlan.

Under mitt besök i The burnt city blir just Agamemnons offer av dottern Ifigenia en av de starkare scenerna. Lurad som hon är, att hennes far kallar på henne för att hon ska gifta sig med Akilles, klär hon sig i brudslöja. I stället förs hon upp på en hög, korsliknande konstruktion för att möta döden på ett oerhört estetiskt vackert vis. Klytaimnestras vansinniga hämnd för detta går senare i lås på en gallerivåning en trappa upp i den stora lokalen som påminner en hel del om en grekisk amfiteater. Här mördas Agamemnon naken i den strilande duschen, och ljusdesignen är så exakt att hans lik belyses med häpnadsväckande effektfullhet genom en golvventil.


Den här sortens föreställningar, där man själv får leta tecken, öppna dörrar och luckor för att ta sig vidare i storyn, och där man ideligen tvingas välja vilken aktör man ska följa, är alltid en utmaning för mig som kritiker. Det blir tydligare än någonsin att min upplevelse är helt unik och att den dessutom hänger väldigt mycket på mitt eget engagemang och hur aktiv jag själv är. Det här innebär också en rejäl utmaning för den som lätt drabbas av fomo (fear of missing out), men för mig funkar den extremt välproducerade och imponerande The burnt city tvärt om som ett slags kur mot just detta. Efter tre timmar är det slut, och då har man upplevt det man upplevt och tvingas hantera den känslan. Då är det dags att själv ta ansvar för hur man förvaltar sina minnen. Och mina minnen av The burnt city är så starka att de lär hänga med mig ett bra tag.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln