En dansant Bach så vacker att det gör ont

Örjan Anderssons lekfulla och uppsluppna koreografi

Cecilia Djurberg

helskärm

För sex år sedan inledde koreografen Örjan Andersson ett samarbete med stråkorkestern Scottish Ensemble och bjöd på en mycket minnesvärd, koreograferad tolkning av Goldbergvariationerna. Nu är det återigen dags för samspel kring Bach. Den här gången är det Scottish Ensembles konstnärlige ledare Jonathan Morton som framför ”Partita no 2” för soloviolin live på scenen tillsammans med fem nya dansare.

Likt en ensam gatumusikant promenerar violinisten in på dansgolvet, som är belyst av två enorma spotlights och inramat av vita presenningar. Fästa med lila spännband och tyngder skapar dessa skynken känslan av en byggarbetsplats, något under konstruktion eller återuppbyggnad. Kanske rentav konsten själv.

Samtliga på scenen är klädda i jeans eller jeansshorts och bär alldagliga skjortor och tröjor. Associationerna till pandemiestetik är inte långt borta, särskilt som detta verk har skapats under denna historiskt deppiga period. BJ Nielsens omslutande ljuddesign bygger på inspelade stadsmiljöljud från ett Amsterdam i lockdown och förstärker känslan av något vardagligt och småtrist. Men detta bryter Morton igenom och förhöjer med sin starka stråke.

Andersson har dessutom tagit fasta på en vanlig tolkning av den italienska titeln till manuskriptet som rymmer Bachs stycke, ”Sei solo” som betyder ”du är ensam”. Med en tvåspråkig ordlek får vi ”sex solon”.

Koreografin låter sex ensamma individer mötas. Först med välbekant distans, men sen minskas den och under en kort varm stund får dansarna gunga intimt i klunga likt en kålmask. Örjan Anderssons lekfulla sida kommer fram ännu mer i en scen där dansaren Jim De Block försöker trä på sig en rulle av något slags band, och ser ett slag ut som en puppa innan allt trasslar till sig.

Men vi påminns också om att ”Partita no 2” faktiskt är barock dansmusik. Anderssons otroligt nutida steg illustrerar och anspelar på temperamenten i styckena, så att exempelvis couranten tolkas bokstavligt med spring i ring och gigen blir uppsluppen pardans. De sekvenser som dansas i tystnad gör saknaden efter levande musik hörbar, det trista livet ger sig så att säga till känna igen och ute i verkligheten larmas som bekant åter hotfullt om pandemin.

Så efter att allt skyddsmaterial rivits och scenen mörklagts blir Bachs berömda, vemodiga chaconne i Jonathan Mortons händer så vacker att det gör ont.