Maffig teaterhyllning till von Triers Riket
Barbro Westling ser kultserien Riget bli teater i Köpenhamn
Publicerad 2018-04-26
Riget kom 1994, året före Lars von Triers inflytelserika Dogma-doktriner. DR - danska public service - beställde miniserien som presenterade en ny Lars von Trier. Han visade sig kunna vara både konventionsbrytande och folklig och tv-publiken älskade Riget som idag har klar kultstatus.
Välkända Rigshospitalet i Köpenhamn var miljön och svenske överläkaren Stig Helmer (Ernst-Hugo Järegård) var den diaboliskt skrattretande auktoriteten.
På Det Kongeliges stora scen blir Riget en maffig hyllning till serien. Det går knappast att göra annat med något som blivit kult och det är kanske inte heller det man vill när första säsongens fyra delar nu satts upp. Regissören Nicolei Faber följer med lysande teatral känsla det som 1994 var von Triers halsbrytande lek med stilar och lyckas med konststycket; att på scenen förena skräck och krypande obehag med skratt och humor!
Här dyker de centrala figurerna upp i nyckelscenerna. Den spiritistiskt envisa simulantpatienten fru Drusse (Kirsten Olesen) med sin pendel och medkänsla med de osaligt döda. Hennes snälle hemmason, sjukhusvaktmästare Bulder (Mads Rømer Brolin-Tani) som sömnigt Kalle Anka-läsande kryper fram över scenen på sin golvputsarmaskin.
Svenske Thomas W Gabrielssons Helmer odlar sitt hetlevrade, framspottade förakt och framstår helt rätt som apart i ensemblens avslappade danska kollektiv med Helmers huvudfiende, coole underläkaren Krogshøj (Esben Dalgaard) i spetsen. Minst lika absurd som Helmer är dock den ständigt överslätande avdelningschefen dr Moesgaard (Jens Jørn Spottag) med sitt förment miljöförbättrande påfund ”Operation Morgonluft”.
Bland dimslöjor, oförklarligt ambulansljus och uppglidande automatiska dörrar frambesvärjer scenograf Palle Steen Christensen öde kulvertar, hissar, schakt och korridorer. Grå, rostbruna och frostade glasväggar skapar tillfälliga rum medan vridscenen snurrar hypnotiskt i Ulrik Gads halvmörka ljussättning. Videoprojektionerna är få men vältajmade och får publiken att bokstavligen studsa i bänkraderna. Joachim Holbeks bombastiska originalmusik går på hög volym.
Den obehagliga stämningen sipprar in, precis som i serien. Det är få men välriktade effekter. Blodet stänker från operationsbordet, preparaten är mjölkigt bleka, flera är lite hålögda och så den hemsökande dockflickan med sin olycksbådande klingande närvaro.
Vetenskapen och teknologin ställs mot det oupplysta, dunkla. Samtidigt tunnas gränsen ut alltmer, också mellan de levande och döda. Snart är Helmer på väg mot Haiti för att skaffa zombie-preparat medan en fullvuxen människa föds fram på Riget efter endast elva veckors graviditet. Slutet är nära, men allt lämnas oförklarat.
Högst sevärt, kanske mest för dem som följde tv-serien.