Teater till dårskapens lov
Uppdaterad 2016-10-11 | Publicerad 2011-01-31
Claes Wahlin om pjäsen
som pågår i 48 timmar
När kulturpolitiken är galen, måste konsten och inte minst teatern bli rent dåraktig. Man får, för att parafrasera Eric Hermelin, ge förnuftet på båten och bli en dåre. Det är dessutom en hel del andra glidningar i samhället som tycks vilja fostra medborgarna, inte bara till kunder, utan även till att hålla fanan högt för sådant som arbetslinjen. Den linjen ger ingen plats för dårskaper.
Redan psykologen Thomas Szasz ifrågasatte i början av 60-talet sinnesjukdom som ett tillstånd som gick att bevisa. Och så har vi Foucault, med sina analyser av samhällets disciplinering av sina medborgare, där vi utan att riktigt kunna motstå internaliserar påbuden från ovan. Så var går då gränsen mellan friskt och sjukt, normalt och onormalt? Just detta är vad Teater Giljotin undersöker i sitt gigantiska teaterprojekt Bli en dåre! där publiken bjuds in som vårdare eller besökare av anhöriga att under en hel helg vistas på Hospitalet.
En viss röra i väntrummet inleder, men väl nere i Talbakovs scenograferade sjukhusavdelning möter vi dårarna en och en eller i kollektiv frenesi mellan gruppterapisessionerna. Det visar sig efter några timmar (jag skrev ut mig redan efter första kvällen) att dessa dårar har ungefär samma problem som de utanför hospitalet, fast lite värre, och inte så sällan är det någon skulle kalla överdrift, helt enkelt rimliga reaktioner. Och hur avgöra när någon blir föremål för diagnos?
Men det är teater, inlevelsefull ( Tana Maneva), eller kraftfullt utlevande ( Andrea Edwards) och ofta med stor närvaro, som Gunilla Röör i rollen som den kände dåren Eric Hermelin. Vad som händer om man stannar hela helgen (övernattning erbjuds) är ännu osäkert, men en dåres variationer torde vara oändliga. Och när man väl har arbetat in publikstyrningen och rytmen över de långa passen, så kan detta bli en av Stockholms mest intressanta teaterprojekt på länge. Just det slags konstnärliga galenskaper som kulturpolitiken inte utan framgång försöker skydda sig – och oss – mot.
