En poetisk granskning av livets förlustkonton
”A Study of Losses” är vacker och gravitationsföraktande cirkus till vemodig musik av artisten Beirut
Publicerad 2024-12-28
”A Study of Losses”
Så här under de sista skälvande dygnen före nyår är det många som blickar tillbaka och minns det gångna året. Vissa fokuserar helst på vinster och framgångar. De självupptagna på sina egna bedrifter eller tillkortakommanden. Men för många innebär årsskiftet ännu en påminnelse om förluster, inte minst ett år som detta när världen står i brand. Till den ständigt stigande siffran av döda människor, av alla mördade barn, kan vi även addera förluster i form av raserade byggnader, trasiga samhällen, utslagna ekosystem och saboterad konst. Likaså den eroderade tilliten mellan människor och alla missade chanser att skriva en annan, bättre historia än den som just nu håller på att skrivas.
Därför ser det ut som en tanke när Kompani Giraff har Stockholmspremiär på Elverket med sin vackert poetiska och gravitationsföraktande cirkusföreställning ”A Study of Losses”, och dess påminnelse om förlusternas plats i våra liv, så här strax innan nyårsklockorna ringer ut 2024. Även om uppsättningen faktiskt hade urpremiär i Prag redan i september.
En uttalad inspirationskälla är den tyska författaren Judith Schalanskys superintressanta och underhållande essäsamling ”Förteckning av några förluster” (”Verzeichnis einiger Verluste”) som kom i svensk översättning 2021. Författaren ansluter sig där till idén om att vi behöver förstå historien för att kunna förstå vår samtid och framtid, men fokuserar på sådant som har gått förlorat och riskerar att för evigt falla i glömska. Och tar sig friheten att fylla i historien.
”A Study of Losses” i regi av Viktoria Dalborg är däremot ett helt ordlöst konstverk, bortsett från sångtexterna i den amerikanske musikern Beiruts (Zach Condon) drömlika, balkanbrassanstrukna och förföriska kompositioner, som specialskrivits för denna föreställning och verkligen sätter tonen. Visuellt präglas ”A Study of Losses” annars av en betydligt ljusare och mer lekfullt pastellig palett än man kanske automatiskt associerar till känslan av förlust, vilket passar fint så länge det jongleras på scenen med snart bortglömda objekt som en röd kobratelefon eller en LP-skiva.
Men musiken ser till att även det stora vemodet rullar in, och tematikens allvar manifesteras i ett mullrande men underhållande skeppsbrott där akrobaten Siméon Gratini som nyss hängde med hela sin kroppsvikt i ett rep i munnen, spottar ut sina tänder i en hink. Jonglören Benjamin Beaujard tappar handen som just dribblat ett champagneglas och akrobaterna Elaine Briant och Elsa Lardier blir av med både armar och ben, genom finurliga illusionstrick.
Till skillnad från författaren, som genom sina ord, och via andras, kan gräva sig ner i glömskan och kreativt fylla i luckorna mellan fragment och nedtecknade minnen av historiska förluster, såsom den utdöda kaspiska tigern eller en försvunnen atoll i Stilla havet, har dessa cirkusartister endast sina kroppar att arbeta med. De är också själva slavar under den oundvikliga förgängligheten som är scenkonstens natur. För så fort en föreställning är spelad är ju även den borta, och lever endast vidare i publikens och aktörernas minnen. Som inte nödvändigtvis är samstämmiga.
Detta faktum, ihop med inspirationskällan Schalanskys fantasifulla bok, som Kompani Giraff i sin tur förhåller sig oerhört fritt till, gör att man kan tolka ”A Study of Losses” metaforiskt som toppen av ett isberg. Att under det som till synes sticker upp, det som likt den scenografiska, stiliserat sjunkande vitmålade skeppskonstruktionen som de fyra artisterna mycket vigt rör sig på och kring, finns så mycket mer att reflektera över och själv fylla i. Man kan till exempel föreställa sig det hela som ett slags Noaks ark, där fyra cirkusdiscipliner gått ombord för att bevaras inför framtiden. Som en stormig seglats där minnen av utrotningshotade djur flimrar förbi som charmiga skuggspelsmotiv och som ska försöka räddas tillsammans med artisternas kunskap och ja, kanske hela cirkustraditionen? Eller en resa mot en öppen framtid där flaggan i topp är fredligt vit, blank för envar att själv designa – eller ersätta med sin egen kropp i en så kallad flag pose rätt ut från masten. Men där ränder och rutor i scenkostymerna redan börjat blekna och där allt oundvikligen ändå till slut brinner upp, rämnar, eller – likt de flesta scenkonstverk – spolas bort på glömskans hav.
Detta samtidigt som betydligt fler minnen av krig, maktkamp och förtryck tecknas ner i mediernas eländeskataloger, och bevaras som odödliga digitala monument.
”Men’s evil manners live in brass, their virtues we write in water”, som Shakespeare så poetiskt formulerade minnets och historieskrivningens prioriteringar i ”Henry VIII”. Ord som lyckligtvis ännu finns bevarade tack vare skrivkonsten och historiska, rådiga medmänniskor. Och tack vare biblioteken, som Judith Schalansky i förordet till sin bok kallar för ”den sanna skådeplatsen för världshändelser”. Här skulle jag kunna börja på ett nytt stycke om detta temas relation till kanondebatt och kulturarv, men väljer att sätta upp det på förlustkontot, ihop med allt annat glömt och missat.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &
