Viktigt och vackert om Margot Hanel och Karin Boye

Liv Landell Major ser ”Nakna som foster och gudar” – en föreställning med kraft

Uppdaterad 2019-10-01 | Publicerad 2019-09-30

Maria Zakrisson Mortensson och Sara Turpin som Margot Hanel och Karin Boye i ”Nakna som foster och gudar” på Folkteatern i Göteborg.

Isabel Cruz Liljegrens Nakna som foster och gudar är en helhetsupplevelse. Publiken möter en tajt liten ensemble i ett rappt drama, förhöjt av dynamisk videokonst. Med ett mycket samtida grepp skildrar regissören Helena Sandström Cruz relationen mellan Margot Hanel och Karin Boye, i skuggan av andra världskrigets utbrott.

Berättandet ger oss ett nytt perspektiv på de ödesmättade aprildagar 1941, då Karin Boye försvann och så småningom hittades ihjälfrusen i en skogsdunge. Och Margots vittnesmål lägger något väsentligt till allt som har sagts om poeten.


Det handlar om att tvingas leva tillsammans som ”väninnor” och om att förvägras sin sorg. Maria Zakrisson Mortensson ger Margot och alla med samma upplevelse röst och kropp. Huvudrollen är en utmaning som hon tar sig an med stor övertygelse. Hon är stark och bruten, glasklar och förvirrad, upprorisk och uppgiven. Hennes lågmälda men distinkta resa imponerar.

Att som Margot bli skuldbelagd och behandlad som luft på sin livskamrats begravning är inget mindre än ett övergrepp, som för inte särskilt länge sedan ansågs rättfärdigt. På Folkteatern symboliseras den samhälleliga moralen av Lena B Nilsson som Karins mor. En lika svår som viktig insats som ger pjäsen komplexitet. Nilsson landar så klart rollen, och lyckas dessutom rama in sin manipulativa tant med torr humor – utan att ta över scenen.

Sara Turpin som Karin Boye är ofta på plats i rummet, vilket blir logiskt genom den konstnärliga strukturen. Videosekvenser marinerar scenografin och förtydligar berättelsen när den böljar fram och tillbaka i tiden. Turpins Karin är en rebell som bär byxor, röker och raggar på gayklubbar i Berlin. Poesin bor i replikerna som levereras än kvittrande, än sammanbitet. Ett trovärdigt, karismatiskt porträtt.


Dramat utspelas delvis i Berlin under Weimarrepubliken. Med koreografi som visserligen är långt ifrån musikalen Cabaret får man en glimt av Margots och Karins lyckliga, dekadenta tid. Bästa väninnan, spelad av Lovisa Onnermark, bryter in med vittnesmål om den växande diktaturens förföljelser och strax därefter bor paret i Sverige. Om något hade jag önskat att man lagt lite mer tyngd på händelserna i Berlin, inte minst för att det hade gjort huvudpersonen Margot än tydligare

Trots eller tack vare sin mörka grundton så kommer det så mycket kraft ur den här uppsättningen. Den stärker sin publik och är sitt eget universum. Kort sagt är det här viktig, välgjord och vacker scenkonst.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.