Jelinek med attityd

Barbro Westling

Barbro Westling om en trotsigt genomskådande pjäs

helskärm

Å ena sidan ett bombardemang av ord och satsvariationer, å andra sidan en stillhet av musikaliska klanger och tystnad. Helsingborgs stadsteater fortsätter ge sig på de högst samtida och svåra texterna.

Senast gav det rikt utslag med Tadeusz Słobodzianeks Vår klass på scen. Likadant är det nu med Elfriede Jelineks Vinterresa. I Melanie Medelinds iscensättning har man aldrig tråkigt men den kräver sin oavbrutet uppmärksamma publik.

Schuberts 24 romantiska sånger, Vinterresa, skildrar den ensamme och uthärdande vandraren i ett fruset landskap. Jelinek bygger ut med Heideggers vara till döden. Tiden som obevekligt har sin gång. Där­emellan människan som hotar slukas av sitt förgångna och förlamas inför det kommande.

Filosofin ruvar i Jelineks pjäs från 2011 men hennes teaterkollektiv gör allt för att fly den. De talar i ständiga och bitvis långrandiga talkörer. De lägger gemensamt ut texten och pladdrar. De tror sig styra och ställa och ha kontroll. Pling, där kom brevet i mobilen. Pling, just det jag ville höra och ville ha. Min själ, min själ, var finns du? I omedelbar behovs­tillfredsställelse?

Den unga Helsingborgsensemblen är suverän i attityd, techno och tidskänsla. Stöd har de i Katrin Nottrodts kostymer och Maria Tellanders stunsiga översättning. Saknas det allvar i vår infantila tid, påstår Jelinek det? Lystet noterar hon hur liksom allt flyter på ytan.

Ensam står flygeln mitt på scenen och Joachim Olsson spelar känsligt manande på den. En högstämd sorgegondol av passionens Schubert, hör det till samtiden som saknad?

Kända Jelinek-objekt gisslas på nytt, det ruttna bankväsendet, alpinsporten med sina dödskabiner, normalitetens militanta vi som lekande lätt gömmer saker i källaren, tar upp dem och sätter ned dem igen. Natascha Kampusch till exempel. Hembygden står stark, hur otidsenlig den än är finns i homogeniteten i alla fall ingen plats för främlingar. Jelinek demonstrerar frenetiskt sin vantrivsel i tid och kollektiv och finns denna gång med själv i sin rutiga kappa som den tillrättavisande pianolärarinnan.

Det verkar logiskt efter kavalkaden av trotsigt genomskådande att det slutar i det eviga.

Maria Lindström framför den oändligt sorgsna sista Schubertsången om den gamle positivhalaren, så vackert och enkelt att man ryser konservativt inför det estetiskt tidlösa.