När farlig närhet blir till teater

Hur arbetet går före faderskapet i en familj

”Det djupast etiska i människan definieras av hur hon sköter disken.”

Att detta är sant för den finska dramatikern Milja Sarkola beror nog på att man bara kan sköta disken om man har händerna i baljan. Det går inte att spela rollen av någon som anser att det vore en attraktiv handling och tecken på stark närvaro och omsorg att sköta disken. Då blir den inte skött. Det går inte heller att formulera något elegant om hur ljuset faller likt en svärm av gemensamt delaktiga strålar som tillsammans bildar det knippe ljus som ger glasen dess skimmer. Då blir disken inte skött. Antingen står man där och diskar den eller också är man inte där och gör det.

Milja Sarkola är dotter till Asko Sarkola, den store kände, finske teatermannen. Hennes pjäs En familj, som utsetts till årets föreställning i Finland 2011, handlar om skådespel. Och om faderskap som sätter arbetet ljusår före hem och barn. Skådespel på alldeles vanliga teaterscener i syfte att nå uppmärksamhet och framgång. Rollspel hemma i syfte att upprätthålla ett samhälleligt postulat om en viss kärnfamiljsstruktur: mamma, pappa, flicka, pojke samt skådespel i form av varma floskler inför tv-kamerorna.

Ja, den talar så där pjäsen, om familjen, som består av just dessa fyra enheter, på fyra stolar, framför en flygel under en kristallkrona. Använder en nästan akademisk, dissekerande relationsterminologi. Homosexuell narcissism är till exempel ett väldigt roligt begrepp för onani som egoism på gränsen till gemenskapsfobi. Varför är det egentligen bättre att vidröras av någon annan än sig själv?

En familj käbblar också svalt med sig själv om den ens är teater, om den har börjat, om den kan börja överhuvudtaget, när far och dotter har så olika idéer om ifall teaterspel alls är ett tecken på det djupast kända eller det grundast självupptagna.

De fyra skådespelarna kan efter sextio föreställningar glida från fyraåringar, till tolvåringar till vuxna, till Biff Loman med knixig ironi, i kroppar som verkar lida av dålig hållning och oförmåga att höja rösten av gammal nertryckt gråt. Det finns ställen där barnets övergivenhet slår över, som när dagis ses som ett hav av ensamma ettåringar i väntan på mamma nio timmar per dag.

En familj är annars rik. På iakttagelser om förställning. Om skräck för den kladdiga farliga närheten och medelmåttigheten. Och utmattad längtan efter detsamma.