Candide går på barnkalas
Satiren på operan blir uddlös fars i glada färger
Publicerad 2020-01-26
Satir på svenska är svårt. Det är så lätt att skjuta bredvid målet, eller än värre, inte ens nå fram till måltavlan. När Leonard Bernstein tog avstamp i Voltaires klassiska satir Candide var måltavlan det amerikanska 50-talet. Man kan mycket väl, som regissör Ole Anders Tandberg gör i operans program, kalla den en systemkritisk satir.
Den uppsluppna musiken, med inslag av såväl italienska opera, som jazz eller Kurt Weill, motsvarar Voltaires språkligt tempofyllda färd över jorden där Leibniz påstående om att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar skjuts sönder i scen efter scen. På Kungliga Operan är dessvärre de flesta sceniska skott lösa, inte minst inskotten i form av svenska flaggor och andra påminnelser från ett annat än fläckfritt förflutet.
Scenbilderna är ett slags kolorerade bokuppslag som skiftar mellan ljusblå himmel och pedantiskt ordnade dödskallar från golv till tak. Lena Lindgrens fantasifulla kostymer, allt från seriefigurer över skelettkostymer och fluffiga godisbollar till morötter, är färgsprakande men endast inledningsvis roande. Det är lite för mycket barnkalas över det hela.
Satir ska bita, den ska kännas och helst ska skrattet fastna i halsen. På Kungliga Operan blir det mer fars än satir. Fars är inte heller en lättspelad genre, vilket tyvärr blir tydligt trots en rad goda prestationer av ensemblen. Den lätthet som genren och Bernsteins musik kräver saknas, de symmetriska köruppställningarna, solisternas spel mot salongen och många av scenövergångarna ger spelet en oönskad tröghet.
Inget ont om solister, kör eller orkester. Musikaliskt är mina invändningar få. Miriam Treichls Old Lady driver stora delar av handlingen och har pondus som länk mellan scen och salong, både vokalt och sceniskt. Elin Rombos skönsjungande Cunegonde eller Joel Annmos välsjungande, men ibland vokalt och sceniskt kämpande Candide har visserligen de rätta takterna, men liksom övriga sångare så dränks de av alla sceniska påhitt som förmodas vara roliga.
Goda solister som Jeremy Carpenter (Pangloss m fl), Klas Hedlunds olika roller eller John-Erik Elebys Maximillian och Storinkvisitor är alla vokalt starka. De enda undantagen från denna tungfotade, som satir misslyackade iscensättning, är dansarna Yvan Auzely och Bernard Cauchard. I deras gestaltningar anas åtminstone lättheten. I övrigt är denna Candide nog den sämsta av alla tänkbara uppsättningar.
