Satan så trist

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-11

Jenny Teleman ser tomheten ta plats

Björn Kjellman i ”Mefisto – en karriär” på Stockholms stadsteater.

Medlöperi är den totalt urvattnade kompromissen. En kohandel med jaget till en punkt där ingenting finns kvar.

Inte minsta glädje över de personliga fördelar som uppnås, ingen kontakt med dem man känt och svikit. Att liera sig med makten ger ingen tillgång till den – medlöparen hör inte till någon sida, han blir ingen, tom.

Så kan man väl sammanfatta läget för Hendrik Höfgen i Klaus Manns Mefisto, den applådberoende unge skådespelaren som lämnar Hamburgs alternativscen för Berlin och lierar sig med nationalsocialisterna, allt för att få roller och berömmelse, ”vad som än händer för övrigt i Tyskland”.

Och regissören Ragnar Lyth verkar ha gett just tomheten huvudrollen. För jag funderar och funderar över idén med att låta hela den stora scenen vara så där tömd igen, jättelik och naken och upplyst. Vardagsreporna i golvet, nödutgångsskyltarna och alla dessa kubikmeter med luft att fylla är ett rum som gjort för att sluka energi och förtunna röster. Ingen står heller stilla mer än ett par minuter, utan knallar rastlöst fram och åter över det stora golvet, har ett snabbt överstökat möte, retas en stund, kommer hem efter tortyr en stund, ut genom dörren, in genom dörren.

Resultatet blir en märkligt ihålig åskådarupplevelse. De korta, lite från början irriterat uppgivna dialogerna om en stackars konstnärs konkreta valmöjligheter – heila, fly eller illa fäkta – påbörjas och avslutas hela tiden abrupt och matt som på ett lite obehagligt släkträffsmingel. Och det blir i längden frustrerande att så få scener lämnas ro att djupna och tjockna till något annat än spänd konversation.

Å andra sidan är detta möjligen ett jättelämpligt sätt att gestalta ett moraliskt vakuum i ett totalitärt samhälle. För vad annat kan uppstå där mellan människor än en sorts irritabel, jäktad tristess? Och väldiga överlevar-egon som Björn Kjellmans åldrande kasperdocka Hendrik kan inte stanna upp och tänka mer än mycket flyktigt, inte mitt under sin förvandling till ett struttande spektakel på nazisternas stadsteater.

Sett på det viset kan man kanske säga att Stockholms stadsteaters splittrade uppsättning fångar just den stumheten, men jag kan inte svära på att det var meningen. Inte heller om tanken var att Lennart Jäkhels välvårdat vansinnige Göring – långsamt tassande och tvetydigt jovialisk – verkligen skulle suga åt sig precis allt ljus i hela det tomma rummet varje gång han visar sig.

Jenny Teleman

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.