Kabaré Macbeth

”En stackars skådespelare, som larmar / Och gör sig till, en timmas tid, på scenen, / Och sedan ej hörs av. Det är en saga / Berättad av en dåre; låter stort, betyder intet.”

Hagbergs översättning av Shakespeares berömda rader är vad som tycks vara utsiktspunkten för moment:teaters uppsättning av Macbeth. För säkerhets skull, och föga förvånande för Moments stampublik, sker detta larm på en tämligen bokstavlig lekplats. En gigantisk klippdockeborg i fonden, träpinnar som svärd och kostymer av kartong räcker långt för dessa lekande, dåraktiga barn.

Regissör Pontus Stenshäll skyr inte de scener som brukar strykas i mer konventionella uppsättningar; häxornas tjatter eller Portvaktens ordvitsande monolog är här vad som just det lekande barnet finner intressant, snarare än den vuxne Shakespeares uppochnedvända värld där dag blivit till natt, natur till onatur och de döda går igen.

På så vis är denna teatrala version onekligen berättad av en dåre som gärna låter stort med hjälp av serieteckningsestetik och Ninja Turtles-figurer.

Men den betyder heller intet, och då i en mer prosaisk betydelse än Shakespeares. Alla lekar, plötsliga skiftningar mellan vers och vardagligt småprat som Moment är så bra på, eller de populärkulturella referenserna, riktar sig denna gång uteslutande mot salongen.

Det finns säkert en tanke bakom det hela, att så att säga vända de ovan citerade raderna mot själva pjäsen och därmed upphäva det kontrakt som säger att publiken tecknar sin signatur jämte Shakespeares; att makarna Macbeths blodiga framfart sker i ett sedelärande syfte där åskådarnas kunskaper slår en bro över spelet till författaren. Här är denna bro riven.

Men dessvärre blir det alltför litet kvar av rivningsarbetet. Tricksen blir till tristess, scenerna ihopsydda för att roa en i alla fall delvis skrattsugen premiärpublik och inte ens det mycket goda skådespeleriet – Alexander Salzbergers Häxa, Annika Olssons Lady Macbeth, Peter Järns Macduff – räddar denna larmande tretimmars kabaré, som möjligen lyckas i att just betyda intet.

Claes Wahlin