Parkteatern öppnar säsongen på hög nivå
Cirkuskompaniet Below Zero bjuder på poetisk värme och hisnande energi i Vitabergsparken
Uppdaterad 2025-06-06 | Publicerad 2025-06-05
”In Praise of shadows”, Parkteatern
De senaste somrarna har Parkteaterns program känts lite konstnärligt trött. Det har mest erbjudit repriser och halvhjärtade anpassningar av befintliga verk för utomhusspel. Möjligen har ekonomiska ansträngningar tagit ut sin rätt. Men när årets säsong öppnar i Vitabergsparken på Södermalm med urpremiären av cirkusföreställningen ”In praise of shadows”, är ordningen återställd. Det känns återigen så där generöst och lyxigt som under Parkteaterns glansdagar.
Cirkuskompaniet Below Zero håller, bokstavligen och rent fysiskt, en så hög nivå att det nu ”bara” hänger på vädergudarna exakt hur kanon denna scensommar kan bli i Stockholms parker. Men trots sitt svalt klingande namn bjuder det här kompaniet på så mycket värme, poetisk ekvilibristik och hisnande energi att det definitivt kompenserar även för kyligare väderlek.
På scenen finns sju utmärkta cirkusartister, två tjejer och fem killar, samt två otroliga livemusiker. Slagverkaren Mischa Grind och violinisten Anna Möller bjuder på folkmusikpräglade tongångar i kreativa och supertajta arrangemang som spänner från polska till sambarytm.
Samtliga bär linnekostymer i bleka naturfärger, designade av Jonna Bergelin som även skapat scenografin, och för en timme förvandlas scenen till en förtrollad glänta i parkens grönska, där en stark känsla av nordiskt lekfull men samtidigt vemodig och tidlös folkmystik framkallas. Två manliga parakrobater rumlar in och ser ut att försöka hjälpa varandra hem från en blöt midsommarfest i en charmigt välbalanserad gestaltning av obalans och ömhet.
Koreografen Thomas Steyaert har tillsammans regissörerna och parakrobaterna Sara Runsten och Axel Ahl samt övriga ensemblen, skapat en rytmiskt säker och på alla vis fängslande musikalisk dansform som är helt baserad på akrobatik, teknik och samspel — så gott som utan redskap eller tillhyggen.
Fokus ligger på dessa skickliga kroppars prestationer i såväl par som storgruppskonstellationer och ensemblens udda antal erbjuder ett naturligt inslag av social friktion. Något som kulminerar i en scen där den överblivna akrobaten manifesterar sitt utanförskap genom att missnöjt putta omkull de tre jämna artistparens perfekta balansakter. Varsågod för en listigt sedelärande lektion i vikten av inkludering!
Scenbilden är enkel men effektivt anpassad för sommarens utomhusturné, med ett antal vassa vattenblågröna spetsar som kan tolkas som utsnitt av stiliserade naturmönster. Kanske vågor, upp-och-nedvända istappar eller granskog. På scenen trotsas också naturlagarna friskt med vågade hopp från bakriggen och till synes viktlösa, akrobatiska kast och sträcksalton.
Ett blågrönflammigt tyg ut vecklas ut som i ett virvlande vatten över scenen. Jag får senare veta att den riktiga premiären tyvärr drabbades av äkta vatten i form av en regnskur, men när jag ser genrepet dagen innan premiären spelar i stället kvällssolen sin roll som ljusdesigner perfekt, och strilar in elegant genom Vitabergsparkens lövverk. Liksom i en symbolisk betoning av föreställningens titel.
Prenumerera på nyhetsbrevet om scenkonst: Premiärlejon &
