Kryddstarkt om modernt slaveri

”Gyllene Draken” lämnar intressant och svårbedömd eftersmak

helskärm

Gyllene Draken har slängt med sin thaicurrydoftande, blodiga stjärt över flera svenska scener under sista åren. Borås och Helsingborgs stadsteatrar och Gävle folkteater har alla vecklat ut det lilla trånga heta wokköket i thairesturangen bredvid en lika liten alltiallobutik där död och bröd, förtryck och förnedring, människohandel och utslitna förhoppningar jäser i spritångor och het olja.

Roland Schimmelpfennigs pjäs om arbete i genren modernt slaveri heter Gyllene Draken för att restaurangen som ett helt hyreshus äter på heter så. Motvilligt gravida unga par, väninnor och bedragna makar försöker leva och umgås fint i sina små håligheter i huset. Men det är svårt när allihop ingår i samma stora enkla monotona mellanmänskliga system. Somliga ägs och knullas, andra äger och knullar.

Säkert är många emot detta, men vad kan man göra åt en dynamik som verkar föda sig själv?

Tragedin om två gästarbetande kinesiska syskon vars kroppsdelar, hans tand som dras ut av kollegorna i ett smutsigt restaurangkök och hennes sålda könsorgan uttjänt i rekordfart, vill påminna om att positionen underst i näringskedjan är verklig. Innebär högst konkret fysisk smärta, avlivning.

När så en flygvärdinna vars uppgift i tjänstesektorn är att vara barbiedocka på artontimmarsflygningar över en värld hon aldrig ser, får tanden i soppan på Gyllene Draken gör hon inte det förväntade. Tar sig inte ett maktutbrott. Hon stoppar i stället tanden i munnen och låter tungan röra vid det väldiga hål som uppstått för att tandvård var en omöjlig utopi för den som led och dog av karies. Ett rysning av äckel går genom salongen, en kall och känslig bild av hur mycket intimitet det kostar att faktiskt att se den andre.

Fria teatern i samarbete med Östgötateatern följer dramatikerns idé om att alla roller kan spelas av alla kön. En röd lampa, en guldrake och några wokpannor får räcka, resten sägs, i Müllers regi med det där mycket kommunicerande engagerade kroppsspråket och den öppna mimiken hos god barnteater.

En märklig oroande obalans blir det mellan en sådan ytterst pedagogisk, inbjudande spelstil och en berättelse om totalt internaliserat manligt våld.

En intressant och svårbedömd eftersmak lämnar den definitivt.