Ovanlig skärpa i Verdis opera i Karlstad

AnnLouice Lögdlunds Aida dominerar både sceniskt och vokalt

Publicerad 2023-02-24

Martina Dike, Ole Aleksander Bang, AnnLouice Lögdlund i Verdis ”Aida” på Wermland Opera i Karlstad.

Aida kan tyckas vara en väl stor munsbit för en liten scen som Wermlandsoperan i Karlstad, men man har ju tidigare klarat av Wagners Ringen, och dessutom är förutom triumfscenen Aida något av en kammaropera, där spänningarna koncentreras på två eller tre personer åt gången.

Ett större problem brukar vara hur det egyptiska stoffet hanteras; kitschvarningen är betydande. Claes och Linus Fellbom, père et fils, står för regi, scenografi och ljussättning. De har inte skyggat för det egyptiska men lyckats styra undan de värsta fallgroparna. Scenografin består huvudsakligen av några rörliga trekantiga pelare delvis försedda med fantasihieroglyfer. Dräkterna, signerade Anna Ardelius, går i djupblått och guld och är smakfullt snygga. Laddningen i triangeldramat mellan Aida, Radamés och Amneris släpper inte ett ögonblick, vilket också hänger ihop med Erik Soléns insats med orkestern. Det är en ovanlig skärpa i fraseringarna, som får mig att misstänka att Solén specialstuderat Arturo Toscaninis klassiska Aida-inspelning, och bättre förebild finns inte.

Stora svårigheter har jag däremot med att man sjunger på svenska. Italienska språket är så integrerat med Verdis musik, att det skär sig ideligen med den i detta sammanhang knöliga svenskan. Och man grinar illa inombords, när man i stället för ”Ritorna vincitor”, som upptakt till Aidas första aria, får höra ett ”Kom hem som en idol”! Till saken hör också att Wermlandsoperan har en ypperlig övertextanläggning, lätt att följa från alla platser. Varför då denna fyrkantiga svenska?

Sceniskt och vokalt dominerar AnnLouice Lögdlund i titelrollen. Hennes röst är flexibel nog att fånga rollens alla psykologiska nyanser, och de är många. Med tanke på alla slitsamma dramatiska partier hon sjungit de senaste åren överraskar och gläder det hur innerligt och vackert hon formar Aidas många, långa och utsatta höjdtoner. Dessutom är hon den enda som behärskar Wermlandsoperans besvärliga akustik. Hennes röst klingar inte någonsin hård eller oangenäm, medan Ole Aleksander Bang som Radamès och Martina Dike som Amneris har klara problem med den saken. Dike gör den svartsjuka Amneris parti nog så expressivt, men rösten blir i den här akustiken nästan smattrande stark. Än mer så Ole Aleksander Bangs tenor. En alldeles utmärkt Amonasro, Aidas far, är Anton Ljungqvist.

En förutom språkvalet se- och hörvärd Aida.

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln