En simpel fars gör ingen sprudlande komedi

Musiken är behållningen i Göteborg

Claes Wahlin

helskärm

Gubbe vill gifta sig med ung flicka som vill gifta sig med ung man som också vill gifta sig med samma unga kvinna. Listig betjänt lurar gubben så att de unga tu får varandra. Så ser handlingen ut i Rossinis Barberaren i Sevilla.

Rossinis opera är i så måtto inte unik, tvärtom. Personerna är släkt med galleriet i commedia dell’arte och det är väl det som regissör Rodula Gaitanou har utgått ifrån för sin iscensättning av historien på Göteborgsoperan.

Vid sidan av de komiska turerna på scenen, är det främst de eleganta turneringarna i orkestern som gör operan så slitstark. Musiken har en elegans och effektivitet som det gäller att matcha sceniskt för att resultatet ska bli bra. Dålig Rossini är inte roligt.

Visserligen far sångarna runt med stor spellust, men det förefaller som Gaitanou inte litar på musiken. Hon och dirigent Ville Matvejeff leker också med partituret, spelar några takter ur andra verk, liksom att herrkören i öppningsscenen är utklädd till pop- och rockartister från Beatles och framåt.

Obegripligt är varför Rosina framställs som en begåvad konstnär, försedd med Frida Kahlo-håruppsättning och med sina verk synliga för publiken. Om det är tänkt att göra henne mer självständig, märks detta föga. Nipprigt förälskad i den till fattig student utklädde greven är hon ju ändå.

Värre är att inget av detta försänks i själva föreställningen. Alla koreografiska tics som sångarna har att utföra gör att verket faller samman i en nummerrevy. Det är synd, för orkestern låter utmärkt, pregnant och avklarnad med tät luftighet, även om Matvejeffs tempo ibland kunde vara högre.

Rösterna är goda, säkrast är Hannes Öbergs Figaro som dessutom har en artikulation som blir alltmer sällsynt på våra operascener. Ann-Kristin Jones sceniskt något spända Rosina inleder en smula trevande, men lyser vokalt i andra akten. Vassilis Kavayas Greve Almaviva har bra resurser och det rätta höga tonläget (på gränsen till spinto), men är något pressad, medan Markus Schwartz (Bartolo) gör vad han ska.

Ensemblenumren, som ju ändå är det Rossini är bäst på, kunde nog ha fått en elegantare klang om de inte jämt och ständigt hade behövt följa den farsartade regin . Komedi, det visste Rossini, är en bra mycket allvarligare sak än vad Gaitanou tycks tro. Tur att musiken finns i orkesterdiket.